Vi har nu befunnit oss i Asien i 2 veckor i dag. Det går inte att beskriva med ord hur det är här, det måste upplevas. Vi har turen att få leva tillsammans med Tomas morbror och hans fru och deras familj. Vilket innebär att vi även får se hur vardagslivet fungerar här. Jag känner mig priviligerad av att få vara en del av detta och se. Bee är en fantastisk ambassadör för denna lilla stad Takhék och den lilla byn Pakdong som dom bor i.

Egentligen är vi ju inte här för nöjes skull utan för att jag sagt mig hit eller snarare så fanns denna klinik i Thailand. För att finna hopp om många år till i livet kanske tom fördriva den där objudna gästen cancer som våldgästar min kropp. Har i dag ätit tabletterna i 14 dagar och känner mig mycket piggare och har mer ork än när vi for hemifrån. Sista veckan har jag gått mellan 2-6 km dagligen i minst +26-30 gradig värme på förmiddagen. Sedan har det blivit alldeles för varmt. Hade det varit för 3 veckor sedan hade jag varit glad om jag orkat gå runt by hemma. Jag vet att jag gjorde det första halvan av februari, när vintersolen värmde och vädret var helt fantastiskt hemma. Efter det var jag helt slut och det är drygt 1 kilometer. Men var värt varenda steg.

Men tillbaka hit ned till Laos. Folket är fantastiska och här om dagen så blev en liten flicka alldeles förskräckt när vi var på marknaden. Hon såg mig inte först, men när jag precis skulle gå förbi henne och hon vände tillbaka. Då såg hon mig, först så såg hon så förskräckt ut och viste nog inte om hon skulle skratta eller gråta. När en svensk jätte kvinna passerade henne efter kommer Tomas. Först tänkte jag nu blir det liv i luckan. Men nej inte på det viset jag trodde. Hon började le som en lite solstråle och skrattade högt. Misstänker att hon fick sin livs upplevelse med att se två Falanger förmodligen för första gången i sitt liv, kändes även som hon talade på med sina päron om sin upplevelse. Ja de värmde i mitt hjärta iaf. Här känner jag mig verkligen som en jättekvinna dels lite halvlång och bred över röven som en ladugårdsvägg 🤪 En dag passerade en kvinna mig misstänker att hon var runt 60. Medans hon passerade mig så kände hon mig på min vänstra arm. Kändes som hon sa några vänliga ord och gjorde tummen upp. Ja som sagt inget går att beskriva ordentlig med ord här ifrån och upplevelserna. Nästan varje gång vi varit ute och gått har det passerat tucktucks och varje gång har de frågat oss do you tucktuck. Men. Vi har svarat nono, sista dagarna har de inte ens frågat. Ryktet går väl att två stora falanger vill inte åka de bara går ”knäppgökar” 😂 Men vi har sagt att vi måste åka iaf en gång när vi är här.

Det bästa hittills för mig är iaf att jag börjar känna mig piggare igen och fått tillbaka lite ork. Men värmen tar ut det, speciellt på eftermiddagen då värmen är närmare 40 än 37 i skuggan. Så känns iaf som att denna resa inte är ogjord. Längtan hem är stor varje dag och kylan 😁 Men familjen och djuren längtar jag mest efter. Försöker så gått det går med internetuppkopplingen som finns här att söta mina politiska uppdrag på distans. Ibland fungerar det väl ibland sådär. Klockan är nu tjugo över elva här och termometern pekade på +33 så risken att det blir runt 38 efter tolv är stor. Jag lever just nu i en bastu 🫠 Idag ska vi fara till Kjells och Bees plantage och huset de har där. Jag hoppas att inte värmen tar allt för mycket på mig så jag orkar med att se och uppleva det också.

Men ni ska också veta hur glad och tacksam jag är för att min älskade följeslagare är med mig. Han ger mig styrka att stanna när det känns som tyngst och hemlängtan är som störst. jag har inte varit borta hemifrån så här länge sedan jag gjorde min medberoendebehandling när jag var blott 15 år. Då var jag borta 5v av mitt sommarlov.