Vi har nu befunnit oss i Asien i 2 veckor i dag. Det går inte att beskriva med ord hur det är här, det måste upplevas. Vi har turen att få leva tillsammans med Tomas morbror och hans fru och deras familj. Vilket innebär att vi även får se hur vardagslivet fungerar här. Jag känner mig priviligerad av att få vara en del av detta och se. Bee är en fantastisk ambassadör för denna lilla stad Takhék och den lilla byn Pakdong som dom bor i.

Egentligen är vi ju inte här för nöjes skull utan för att jag sagt mig hit eller snarare så fanns denna klinik i Thailand. För att finna hopp om många år till i livet kanske tom fördriva den där objudna gästen cancer som våldgästar min kropp. Har i dag ätit tabletterna i 14 dagar och känner mig mycket piggare och har mer ork än när vi for hemifrån. Sista veckan har jag gått mellan 2-6 km dagligen i minst +26-30 gradig värme på förmiddagen. Sedan har det blivit alldeles för varmt. Hade det varit för 3 veckor sedan hade jag varit glad om jag orkat gå runt by hemma. Jag vet att jag gjorde det första halvan av februari, när vintersolen värmde och vädret var helt fantastiskt hemma. Efter det var jag helt slut och det är drygt 1 kilometer. Men var värt varenda steg.

Men tillbaka hit ned till Laos. Folket är fantastiska och här om dagen så blev en liten flicka alldeles förskräckt när vi var på marknaden. Hon såg mig inte först, men när jag precis skulle gå förbi henne och hon vände tillbaka. Då såg hon mig, först så såg hon så förskräckt ut och viste nog inte om hon skulle skratta eller gråta. När en svensk jätte kvinna passerade henne efter kommer Tomas. Först tänkte jag nu blir det liv i luckan. Men nej inte på det viset jag trodde. Hon började le som en lite solstråle och skrattade högt. Misstänker att hon fick sin livs upplevelse med att se två Falanger förmodligen för första gången i sitt liv, kändes även som hon talade på med sina päron om sin upplevelse. Ja de värmde i mitt hjärta iaf. Här känner jag mig verkligen som en jättekvinna dels lite halvlång och bred över röven som en ladugårdsvägg 🤪 En dag passerade en kvinna mig misstänker att hon var runt 60. Medans hon passerade mig så kände hon mig på min vänstra arm. Kändes som hon sa några vänliga ord och gjorde tummen upp. Ja som sagt inget går att beskriva ordentlig med ord här ifrån och upplevelserna. Nästan varje gång vi varit ute och gått har det passerat tucktucks och varje gång har de frågat oss do you tucktuck. Men. Vi har svarat nono, sista dagarna har de inte ens frågat. Ryktet går väl att två stora falanger vill inte åka de bara går ”knäppgökar” 😂 Men vi har sagt att vi måste åka iaf en gång när vi är här.

Det bästa hittills för mig är iaf att jag börjar känna mig piggare igen och fått tillbaka lite ork. Men värmen tar ut det, speciellt på eftermiddagen då värmen är närmare 40 än 37 i skuggan. Så känns iaf som att denna resa inte är ogjord. Längtan hem är stor varje dag och kylan 😁 Men familjen och djuren längtar jag mest efter. Försöker så gått det går med internetuppkopplingen som finns här att söta mina politiska uppdrag på distans. Ibland fungerar det väl ibland sådär. Klockan är nu tjugo över elva här och termometern pekade på +33 så risken att det blir runt 38 efter tolv är stor. Jag lever just nu i en bastu 🫠 Idag ska vi fara till Kjells och Bees plantage och huset de har där. Jag hoppas att inte värmen tar allt för mycket på mig så jag orkar med att se och uppleva det också.

Men ni ska också veta hur glad och tacksam jag är för att min älskade följeslagare är med mig. Han ger mig styrka att stanna när det känns som tyngst och hemlängtan är som störst. jag har inte varit borta hemifrån så här länge sedan jag gjorde min medberoendebehandling när jag var blott 15 år. Då var jag borta 5v av mitt sommarlov.

Sitter i baksätet på min bil, en väldigt fin vän är våran chaufför i dag.

För drygt 12 dagar sedan blev det klart att vi skulle åka till Laos och hälsa på gubbens morbror som bott där i 35 år. Han har luskat i cancervård där nere. Med ekonomiskt stöd från honom så flyger vi i morgon från Arlanda.

Med både sorg, lite oro men också tacksamhet lämnar jag/vi vår trygga vardag. Själv har jag aldrig varit borta så här länge som planen är nu. Så det är mycket av varför hjulet snurrar fortare än vad ekorren sprungit de sista veckorna. Mycket som ska fixas och mycket som skulle knytas ihop innan denna dag. Men framförallt informera de personer som är mig absolut närmast och de som det kan drabba att jag inte finns på hemmaplan. Få alla papper på plats ja mycket har det varit.

Hur som så kommer jag inte att göra något eller godta någon form av behandling om jag inte känner mig trygg och har rätt känsla i magen. Det kanske blir så att inget sker utan vi helt enkelt får en skön semester och är hemma om 2-3 veckor. Inget är hugget i sten. Men det ska bli trevligt att få träffa Kjell och Bee och deras lillgrabb Jimmy som vi inte träffat på 6 år och sedan har Kjell en dotter också som vi aldrig träffat så även det ska bli ett spännande möte. Ja detta kan bli mitt livs sista äventyr tillsammans med min älskade ❤️ vi som har så mycket mer på våran bucket list som vi skulle göra när vi blev ”vuxna”.

Nu går resan och strax lämnar vi Mora, genväg över Uppsala för att hämta upp pappa och ta en fika med han och Eva också. Just nu vet jag inte vad jag ska skriva mer. Känner mig ganska tom och dränerad. Tårarna rinner till och från. Jag saknar redan barnen med deras respektive och barnbarnet lilla hjärtat. Kramade om djuren innan jag for och tårarna bara sprutade. Är lite orolig att hundarna kommer i någon form av sorg då ingen av dom varit från oss mer än ett par tre dagar. Men jag vet att alla är i goda händer och har god uppbackning från flera håll. De kommer inte vara ensamma ❤️ ❤️

Sedan sista inlägget har det hänt väldigt mycket i mitt liv både på gott och ”ont” så därför har jag helt enkelt inte haft ork att uppdatera på kvällarna inte nu heller egentligen. Men känner att jag måste iaf visa livstecken. Just nu tror till och med att det är första gånger i mitt liv att hjulet snurrar fortare än ekorren springer 😝 fortsättning med bromsmediciner sedan besöket hos onkologen i fredags. Känner att något gott är på gång framgent iaf. Behandlingen som Finnarna kunde se som ett alternativ finns inte att tillgå här i Sverige då de inte är godkänt här heller. Så nu ligger min förhoppning att det kommer att bli det i Finland vilket kan innebära att det kanske inom något år kan bli godkänt även här. Men fick tydligt veta att den behandlingen är väldigt dyr även här om den skulle bli godkänd i Sverige också. Att möjligheten att få komma med i någon studie är lika stor som ett nålsöga fick jag också veta. Må så vara när cancer mutationer är olika. Och varför ska jag följa normen nu i mitt liv när jag aldrig gjort det förr. Även att mag tarm onkologer är väldigt få i vårat avlånga land. Frågade om min onkolog hade kontakt med Lund, Sahlgrenska och Umeå. Vilket jag fick veta att så var fallet. Vad är det då som gör att ingen vågar tänka utanför boxen. Jag har inget att förlora. Med det jag kommer att skriva om i morgon så var det sista jag sa till onkologen att kanske hen ska starta upp en studie på min mutation tills jag är tillbaka. Nu får jag tårar i ögonen igen. Men jag var även väldigt tydlig med att jag vill inte dö än. Jag är inte klar. Var jag också även då med tårar rinnandes med för kinden. Med att nästa stund brista ut i ett hjärtligt skratt. Onkologen tyckte att vi var fantastiska då vi kunde växla mellan skratt och gråt som vi gjorde och att vi är så raka med varandra. Jag och gubben min alltså 😎

Försökte skriva här några ggr föra veckan men det gick bara inte det var för jobbigt. Förra veckan den 22/2 var årsdagen efter att jag for in akut och fick veta att jag hade en tumör i ändtarmen. 23/2 ett år sedan jag fick veta att det var så allvarligt som det faktiskt är. 25/2 för ett år sedan, stod jag för första gången i duschen efter operationen på lasarettet. Fick ett känslobryt och tårarna bara sprutade lika mycket som duschens strålar spolade ut ur munstycket. Rädslan att gubben och ungarna skulle vända mig ryggen pga av cancern. För att det skulle vara för jobbigt för dom att vara nära detta. Den kvällen ringde jag gubben och talade om detta. Han jobbade eftermiddag så han var på jobbet. Svaret jag fick då var så klockrent – varför skulle jag göra det! Så det är en del av hur allt snurrar så fort just nu åt mig. Jag talade om för onkologen att nu har jag/vi stridit ett år nu är de dags för att strida ett år till. De behandlar jag gått igenom så är han lika förvånad och glad för min skull att jag fortfarande är så pass fräsch som jag är. Det är jag även själv. Men hade jag inte haft de åtaganden och uppdrag jag haft och har så kan jag lugnt säga att jag hade nog inte varit där jag är i dag. Känslan att veta att jag överträffat vårdens dom är faktiskt ganska skön. Jag har tron på mig själv fortfarande att jag ska besegra denna objudna gäst. Önskar bara att vården hade kunnat ha samma tänk. Hade kunnat ge mig den möjligheten här i fina Sverige. Tänk om takten på forskningen kunde öka. Tänk om regeringen kunde ge större förutsättningar för det. Tänk om fler läkare kunde tänka sig att bli onkologer. Tänk om man tänket öppnas upp. Tittar mer på och antar mer från andra länder i världen. Som jag kanske nämt tidigare. Vaccinationen mot svininfluensan och covid, covid något snabbare blev godkänd så fort. Medans andra mediciner och behandlings möjligheter ska behöva ta år för godkännande här i Sverige. Just nubbar jag ingen statistik men men hur många dog i covid 2020 här i vårat land och hur många i cancer. Hur många av alla dödsfall vi har här i Sverige per år dör i cancer. För någonstans känns det som att forskningen runt cancerbehandlingar går väldigt sakta fast vi kommit ganska långt, jämfört med för 20 år sedan. Det är mycket jag inte förstår men lika mycket funderar över hur prioritering sker. Är det som en ”norsk” tändsticksask?! Chansen 1 av 10 fungerar. Ja jag vet faktiskt inte. Men 3-4 vanligaste cancerformen i vårat land borde kommit längre än så här. Ja jag vet också att allt beror på mutation men även där. Jag är beredd på att ta sådana skador som bot kan ge som tex nervskador. Bara jag får leva.

För två veckor sedan träffade jag min onkolog. Gick där i från med ett mindre bra sinnesstämning. Folfirin har inte gjort att cancern har stannat upp eller backat, så nu fans det inget mer än bromsmediciner kvar. Ställde frågor men fick inga raka svar utan mer överslätat. Varför inte gå till baka på xelox igen den hade ju bra regress på allt, nu när cystan är i schack? Inget rakt svar. Det finns två bromsmediciner som är godkända i Sverige. Hmm de finns alltså fler. Men mellan dessa två är det en som är bättre mot neutrofila. Ok annars menar du att det är hugget som stucket. Ja, det är även stor chans till två månader extra att leva. Men jag fick ingen tid 3 månader eller liknande som jag kunnat lägga på de där två månaderna på. Så nu har jag käkat stivarga i två veckor. Har en kvar då den ska ätas i tre veckor med en veckas upppehåll och prover inkl besök hos onkologläkaren.

Men hur har jag mått? Kan säga att de första 5 dagarna var skitjobbiga. Så fort jag tänkt på barnen, barnbarn, barnens fästmöar, pappa och djuren. Har jag haft gråten i halsen. En dag bröt jag ihop totalt. ( nu rinner tårarna igen när jag skriver) Den som satt bredvid mig var Tomas. Ställer frågan bryter du inte ihop inte ens i din ensamhet? Nej, jag säger som du alltid sagt någon måste vara stark. Sedan håller han om mig hårt. Jag lovar att jag inte ska dö vid jul eller när barnen fyller år. Den tiden ska inte vara sorg den ska vara glädje. Jag lovar, jag ska göra allt jag kan för att streta emot döden den tiden Tomas. Jag måste de, jag bara måste. Under ca 10 dagar efter mötet gick jag runt med tårar i ögonen mer eller mindre hela tiden. Jag kände mig inte trygg, inte lugn ingen ting efter mötet med onkologläkaren. Kände mig inte lyssnad på och känslan att hen förstod vad jag sa fanns inte. Jag fick röntgenutlåtande utskrivet för senaste röntgen när vi satt där. Vek ihop det och stoppade i väskan. När jag kommer hem och tar upp det för att fota och skicka till Docrates, ögnar jag igenom det och ser att det är röntgenutlåtande från 220724. Då blev jag arg och sedan uppgiven. Fick känslan om hen ens vet vilken patient hen möter, talar hen till rätt patient och har hen rätt journal uppe. Jag börja tvivla ännu starkare.

Nu började resan igen. Upp på lasarettet få rätt utlåtande och lite mer papper. In på röntgen för att få ut bilderna på USB så jag kunde skicka dom via min vårdsida till Docrates. Då jag fick alla bilder från start på CT röntgen å tog jag ur bara dom senaste vilket de inte kunde se då de var i JPG format. Men jösses hur gör jag nu. Gör om ZIPar mappen igen och skickar. Nej inte denna gång heller. Hittar ett program som kan göra om dom till pdf. Men klicka och vänta på varje bild skulle ta mig minst en och en halv arbetsdag. Blir så frustrerad så jag gör en ny mapp och lägger in allt från Usbn. Ja detta tar ju sin tid, bara att göra en mapp på datorn tog 2-3 timmar innan allt hade laddat klart. Tur jag kunde pyssla med annat under tiden. Sedan ZIPa den. De kan väl inte ta sådan tid så jag sitter kvar en stund. Jo tjena! efter 20 min ger jag upp. Så bara att ZIPa tog närmare 2 timmar. Tur även denna gång att jag kunde åka iväg på det jag skulle medans jag väntade. Hem skickar iväg den och bara den uppladdningen av zipmappen tog 20 minuter. Jag började under den tiden bli orolig om något var fel, men vågade inte röra något. Yes!!!! Den kom iväg. Meddelar i min finska min vård att jag skickat allt denna gång och att de måste höra av sig omg om de inte kan öppna i de format som är något som börjar på D plus 4-5 bokstäver till. På morgonen får jag ett meddelande från dom. ÅÅÅNEJ! Kan de inte se bilderna ändå? Öppnar och läser. Jippie de kunde se bilderna. Den bokade tiden jag hade i dag behövde inte bokas om.

Ja de är mycket att hålla reda på när man är sjuk kan jag säga. Nästan ett heltidsarbete bara de. Broder, röntgen, läkarbesök mm mm och sedan dragit igång med att söka vård utanför gränsen. Ibland glömmer jag också men kommer ofta på det ganska snart och oftast är det den viktigaste detaljen jag glömmer. Tänk om svensk sjukvård hade en patientkordinator som var patientens högra hand så man fick fokusera på sig själv och ägna all tid som går till att kämpa och vara nära familjen mera. Tänk vad det skulle öka patientens livskvalitet. Då jag sitter som ersättare i patientnämden här i region dalarna så var det en utbildning där förra veckan. Där jag tog upp blandandet detta med patientkordinator vad det faktiskt skulle betyda för den som är allvarligt sjuk. Vilket föll i god jord faktiskt. Även andra småsaker som skulle underlätta för patienter som söker vår privat eller utanför landsgränsen. Det var en riktigt bra dag men den var lång. Åkte hemifrån 07:30 och var hemma 17:30 helt slut men lycklig över denna barriga dag i politiken. Känslan över att jag kanske kan göra skillnad och förbättra. Men även detta att det ska vara så svårt att erbjuda kontakt med andra regioner tog jag upp. Vist finns det förhoppningsvis något nätverkande mellan våra 4 stora universitetssjukhus, men jag får ofta känslan av att det tar emot eller ens att tanken finns. Jag SKA fylla 50 det bara är så. När jag gjort det så sätter jag nästa långsiktiga mål.

Nu sitter ni där och läser och tänker. Men hur gick det med Finnarna i dag då. När ska hon berätta det. De får ni vänta en stund till på.

Jag blev kontaktad av Sveriges Radio Dalarna i fredags och dom ville träffa mig och göra ett reportage. Så i måndags träffade jag Lars Svan på Kaffestugan här i mora. Vi samtalade en stund innan intervjun. Först funderade jag över hur i hela friden radio dalarna kommit på att ta kontakt med mig. De visade sig att en ungdomsvän som också jobbar på SR hade viskat i Lars öra. Lite bekymrad över hur jag skulle låta då den enda biverkan jag har av bromsmedicinen är att rösten blivit förändrad så jag tycker att jag låter som en pipdocka 😂 och att ljudet är svagare. En del dagar är det bättre enkel sämre endel lagom. Iaf så började vi intervjun som blev drygt en kvart. Lars meddelade att de skulle kortas ned till drygt 2 min. Helt okej för mig. Men sedan visade det sig på tisdagen att de har sänt hela intervjun. Länk till intervjun ➡️ http://p4dela.sverigesradio.se/?id=30874 I morgon ska jag kontakta Siljan news igen då jag har kontakt med en kis även där. Jag tänker inte vara tyst, jag har valt att vara öppen med denna sjukdom. Och ingen ska behöva gå runt mig som katten runt het gröt för att det är besvärligt att ställa frågor eller bara säga hej för att man är rädd hur jag tar det. Jag kan inte lova men den största risken är isf att jag börjar gråta av tacksamhet för att du sa hej eller frågade. Men risken är ännu större att jag bara blir glad.

Hur som så tog jag mig i kragen några dagar efter mötet med min onkolog. Kan inte bara sitta här och vara svart och bitter. Jag blir definitivt inte bättre av det. Så började med lite småsaker och sedan drog möten och utbildningar igång. Jag är så tacksam för att jag har mina uppdrag så jag finner inte ord. Jag kan inte jobba för jag fixar inte det. Det tar alldeles för mycket av min ork. Men att vara påläst inför möten kan jag. Jag har flera dagar på mig och kan läsa stundvis. Mötena är heller inget bekymmer om man är påläst, och skulle stomin böka så har jag alltid chansen att smita ut på toa för att lösa det innan beslut fattas. Har jag frågor och funderingar försöker jag vara etta på bollen så att säga. Jag är även grymt tacksam för den acceptans och förståelse som mina politikerkollegor/vänner har för hur det fungerar för mig. Men det bästa som hänt den sista veckan när det gäller min kunskap var när mina underbara kollegor på mitt jobb kontaktade mig och bad om hjälp med det nya schemat som ska träda i kraft vid månadsskiftet. De/vi hade fått tillbaka ett nytt schema där bla en kollega skulle jobba tre helger på rad 🫣 Jag hoppas nu att det godkänner det jag gjort och att jag räknat rätt.

Jag måste även få säga hur stolt jag är över lillgrabben. Han har haft en extremt jobbig skoltid de senaste 6 åren. Av olika anledningar. Så under perioden från mitten på september fram till jullovet har han varit på praktik. Allt var bara kaos i skolan på många plan. Men efter jul ville han tillbaka till skolan igen och allt har fungerat så mycket bättre än de någonsin har gjort. Han är också väldigt kär 🥰 i en fantastisk tös. Jag blir så full i skratt ibland då det påminner väldigt mycket om mig och Tomas. En tös med riv i som han behöver då äpplet inte faller så långt från trädet och Nils är en yngre modell av Tomas. Både på gott och ont 🫣😆❤️ Så nu känns det som att skolan kommer att gå bra för honom. Inte nog med det så i går fixade han äntligen AM kortet. Jag är så glad för hans skull. Så värd det efter allt skit han haft. Efter första kaoset för sex år sedan trodde jag aldrig att han skulle få må bra igen. Då en kväll kommer han in i köket och frågar om jag dricker det här dör jag då och håller upp en klorinflaska och endast 10 år gammal. Under denna tiden har jag gått från att vara hans trygghet och bästa tröst till att vara svartare än svart och önskan att just jag inte var hans mamma till det som är i dag, en kille som hittar mer och mer till lugnet. Men har fortfarande en del att jobba på men en sak i taget. För jag känner nog ingen som har det stora hjärtat, största omtanken och förstånd att veta vad som är rätt och fel. Men ibland tar busfröet över. Men säg någon det inte gör det hos. Jag kan säga att jag är enormt stolt över båda mina söner fast de är så olika men ändå så lika. MAMMA ÄLSKAR ER ❤️

Men nu har vi väl väntat länge nog? Hur gick det med Finnarna då. Jo, börjar med att bemötandet jag får av dom och onkologläkaren jag har kontakt med där är helt fantastisk. Jag känner mig lyssnad på och sedd. Men framförallt förutsättningarna från mitt utgångsläge. Efter dessa två samtal jag haft med onkologläkaren jag har på Docrates känner jag mig lugn och att jag inte missat något. Hur som så senast frågades det efter specifika provsvar från patologen och biopsiden som togs på min cancertumör för att se förutsättningarna om tillägg till folfirin. Jag hade den mutationen som behövdes för detta tillägg. Men då folfirin nu är avslutat så kan man säga att det ligger på is. Bromsmedicinen jag får är väldigt bra. Han hade själv många patienter med samma cancer som den fungerat på i 2-3 år. Men sedan finns det en annat alternativ med en kombo av två olika preparat som visat sig ha god effekt. Men som det just nu har under slutfasen och förmodligen kommer att bli godkänd nästa år. Men som även kan vara aktuell för mig när effekten av bromsmedicinen avtar. Men som det är just nu vet jag inte ens om den har effekt. Nackdelen med denna behandling är att den är extremt dyr. Som sagt sådär jag en behandlingsplan från dom kommer jag att söka medel hos försäkringskassan. Men gissar på att jag själv kommer att få lägga i en stor slant själv. Vilket innebär att det fortfarande är aktuellt med min insamling. Sa ännu en gång till denna onkolog att jag förväntar mig inte mirakel, men att få fylla 50 hade varit tacksamt. Och ingen annan än jag skulle bli överlycklig om jag fick bli gammal på riktigt. Om jag nu kan få dessa år och cancern håller sig i schack kanske de kommit fram en botande behandling där det även ingår någon form av preparat som gör att dessa cancerceller inte tar om. Men jag har inte gett upp så nu ska jag ta mig en ordentlig funderare om jag ska höra vad kliniken i Spanien säger. Nu kom jag på ang cystan så hittades det celler som påminde om metastaser från tumören. Men fortfarande inget bestämt till 100 att det är det. Utan även där tar man den säkra vägen. Hur som så hoppas jag nu på att proverna visar sin goda sida till min fördel som jag ska ta om drygt två veckor. Att bromsmedicinen fungerar. Känner just nu att jag inte orkar med ett bakslag till. Sedan ska jag inte vara för säker heller, för man vet ju aldrig om cancern bestämmer sig för att explodera över en natt. Jag har även alternativmedicin i tanken. Allt för att kunna leva. Som jag sa hoppet är det sista som överger en.

Nu ska jag sova för har lite och göra i morgon. Sedan har jag köpt en hotell natt i Tellberg i gåva till min älskade pojkvän som en liten uppskattningsgåva för allt han gör för mig och för att visa det där lilla extra hur mycket jag älskar honom och uppskattar det han gör. Nu när allahjärtansdag är i antågande. Men även ett drygt dygn där vi får släppa allt och bara vara, äta gott och njuta på spa. Hoppa i sängen och ha kuddkrig. För även fast vi har det gott här hemma så behövs det göras något annat ibland. Släppa alla måsten.

Har varit påväg att skriva nu i många dagar men det har kommit en massa emellan. Möten, träffar, barn, familj, jag själv osv. Men nu är det så att jag inte glömt min tid har inte räckt till, då jag på kvällarna varit för trött i hjärnan för att göra något annat än att bara sitta och tomglo. Så i kväll kommer jag att göra ett inlägg med risk att det kommer bli väldigt långt. Just nu sitter jag i Falun och lillgrabben är inne och skriver upp för AM kort. Så denna dag är vigd till honom ❤️

God kväll! Jag har inte glömt bloggen, jag har haft så mycket som surrat i mitt huvud de sista 2 veckorna. Jag kommer att uppdatera er mera efter i morgon då jag ska träffa min onkolog igen efter prover och röntgen. Jag har under denna tid iaf fått specificerad provtagning från patologen och nya S-CEA prov plus andra som jag sänt över till Finland väntar bara nu på att få sista röntgenbilderna. Sedan blir det återkoppling där ifrån för framtiden. Samlar just nu ihop allt igen för att vara redo att skicka till plan B Spanien. Men även tagit reda på kontakter till Lund Sahlgrenska och Umeå. Måste börja titta mer utanför boxen så att säga. CEA värdet har försämrats ytterligare från 15-20. Så i dag har jag försökt förbereda mig för besöket i morgon. Men har även sedan jag fick reda på CEA provet fått lov att arbeta med mig själv och min mentalitet. Sitter just nu och funderar på vad jag vill göra för att få in lite positiva energier igen. Jag står fast vid att hade jag inte haft politiken och dessa möten med politiker vänner hade jag inte varit där jag är i dag. Var förra tisdagen på en föreläsning med Torkild Sköld – livet ska levas inte överlevas. Jag kan säga att den gav mig energi. Men även bekräftelse på att jag har någorlunda rätt tänk på livet, tillvaron och människor runt mig. Ämnet att be om hjälp var en del. Den delen var svårast för mig att hantera. Jag har varit den som hjälpt och ytterst få gånger själv bett om hjälp. Något som fortfarande är svårt, något som jag kände var fruktansvärt jobbigt när jag bad er om ekonomisk hjälp för att kunna genomföra att be om vård utanför Sverige, utan att det drabbar min familj ekonomiskt. Jag är så tacksam för alla som hjälpt mig med litet som stort. Men det behövs mera för att säkerställa att jag kan fortsätta söka hjälp. Har börjat att landa i att jag kan inte allt själv längre. Jag har börjat få tillit till mitt ”nya” jag. Men jag vill be er om en sak till. Jag önskar att ni verkligen visar för de som står er nära kärlek på erat vis. Säg det ni vill säga och var rädd om det ni har. Jag återkommer med nytt inlägg inom snar framtid. Men nu behöver jag sova. ❤️

Vilken dag, alldeles efter jag slagit upp mina ögon ringer telefonen. Det är sköterskan på cytomottagningen. Hej! Väckte jag dig? Denna morgon kunde jag ärligt svara nope 🙃 hon ville att jag skulle ta nya prover då det faktiskt är 4 dagar efter provtagning och behandling planerad tills i morgon. Något låga värden som jag hade i torsdags hade blivit bättre i dag så i morgon får jag behandling, men med reducerad dos. Det är iaf bättre än ingen alls. Fast ärligt så är jag lite besviken. Men som mamma sa finns det liv finns det hopp. Ja jag och mamma har alltid använt oss av talesätt, och de har inte uppkommit utan anledning 🥰 Hur som så blev det lite besvärligt för mig att skynda till sjukan för provtagning då jag lånat ut bilen till gubben min. Men som sagt allt går att lösa bara man vill. Detta gav mig tid med min far. Så ett samtal till pappsen och han kom som vanligt till undsättning. Bästa pappa baloo 💕 Efter sjukan blev det en vända till Biltema då jag under resan konstaterade att hans vindrutetorkare behövde bytas. Men det viste han inte om. Så när jag kommer ut och börjar byta på bilen kliver han ur och hjälpte till. Med kommentaren. – Du är väl du å, de är väl inget fel på dom här…. Jo pappa lite så 😆 blev även en sväng till koopen för att hämta ett paket när vi ändå var på G. Ett paket till mitt barnbarn. En ny bilstol. Sedan fortgick tiden fram till mötet med Finnarna med att plocka och skrota. Har nog aldrig haft så många känslor i kroppen någon gång. Hopp, förtvivlan, lugn, nervositet, uppgivenhet ja helt enkelt som gyllene tider en gång sjöng Här kommer alla känslorna på en och samma gång. Tomas kom hem från jobbet för att vara med under ”besöket” via länk. Ett fantastiskt bemötande. De såg hur allvarligt det är men att det finns möjligheter för mig till många år till. Men som onkologen sa det finns inga mirakel. Jag svarade omg jag är inte ute efter mirakel jag är ute efter att få år och om det under den tiden kommer möjlighet till ett långt liv så är jag den första att hoppa. De ifrågasatte även varför inte jag fått tilläggsprepparat som finns. Men patolog anteckningen som jag skickade var för skral. Så jag har nu ringt för att få en mer precis utlåtande. Sedan ska vi invänta nästa svar på stora blodprovet och röntgen, för att få en mer precis utgångsläge. Vilket kommer ske v4 och v5 då jag även ska träffa min onkolog här. Jag kände mig mycket mer trygg med detta möte än något av de andra jag varit på. Tomas kände samma sak. Det finns hopp än. Men mer exakt kan jag inte i dagsläget säga. Kan komma mer i morgon då jag kan läsa på, på min finska vårdtids. Jag har till och med fått ett Finskt personnummer hos dom 😊

Jag sitter nu under skrivande stund och tittar på tillsammans mot cancer. De är fruktansvärt vilka öden som vi cancersjuka år till mötes. Man ska inte som ung behöva gå igenom detta. Tankarna går till en kille som jag känner som fick testikelcancer innan ens hade fyllt 20. Efter behandlingar fick han även en stroke. Han kommer aldrig att bli som innan pga förlamningen. Men är i dag mycket bättre än förväntat, och frisk från cancern. Det är baske mig inte en rättvis sjukdom. Det är som att spela rysk roulette med ens eget liv. Man vet aldrig när man vandrar vidare. Vilket man förstås aldrig gör. Men man är mer medveten om att det kommer hända. Det är som att stirra döden i vitögat. Som att vänta på att NU händer det, nähä NU händer det, nähä men NU händer det mig. Inte ens små barn ska behöva drabbas av denna sjukdom. Men mitt i denna sjukdom så är det så lätt att glömma de som finns runt oss sjuka. De lider de också, och oftast i tystnad. De behöver också få synas.

Efter mötet har jag bara försett oss med mat och sedan har jag stickat, haft lite koll på mailen, eldat och lite annat små plock. Då Tomas däckade på soffan efter en dålig natt med dåligt med sömn. Det har varit varmt för honom, han har varit orolig inför dagens möte. Han liksom inte kommit till ro i natt. Själv har jag sovit som en stock. Där har vi de där med anhöriga som också drabbas av cancer. Pappa har också varit orolig inför dagens möte. Niklas ringde i kväll för att fråga hur det gick.

Jag kan inte annat än säga tack till er som finns där och som stöttar mig, med det stöttar ni också min familj. Om jag kunde skulle jag ta fram mitt trollspö och fixa en bal på ett slott för er alla. Fortfarande behövs varje krona för att jag ska kunna genomföra detta för att få räkna år ist för dagar och månader. 072-4520907 är swich numret. Märk med GÅVA. Detta konto är helt separerat från privatekonomin.

Lägg till rubrik står det längst upp när jag ska börja mitt inlägg. Lika varje gång, lika svårt. Vad ska jag skriva för att väcka

intresse för innehållet. Så idag blir det det sista jag skriver.

Jag införskaffade en crosstrainern denna vecka som vi skruvade ihop härom kvällen. För att komma igång i kroppen har jag lagt en plan. Det måste ske efter kroppen ork men minst 5 minuter per dag. Det blir iaf strax över en kilometer. Försöker även vara ute så mycket jag kan när jag inte har annat jag måste göra. Samtidigt som jag just nu inte vill vara ute mer än nödvändigt. Detta pga av det hala underlaget. Ett benbrott vore förödande just nu. Jag har aldrig i livet brutit ett ben någonsin. Så varför skulle det inte ske om nu om det skulle hända, då det passar som sämst pga hälsotillståndet. Med min tur i livet skulle det inte förvåna mig om det händer. Jag har faktiskt beställt mig ett par dubbskor för att få en ändring på det. Det minskar iallafall risken. Sedan ska jag försöka laga sparken en gammal hederlig orsaspark. Ofta är jag ganska less på att jag inte kan eller orkar göra det jag vill mer än halvdant. Men jag har iaf varit ute och skottat lite snö i omgångar de senaste dagarna. Men något som stör mig fruktansvärt mycket är att förste man ut eller in efter snöfall inte ens kan skrapa av trappen och skotta undan alldeles framför iaf. Utan att det ska trampas fast. Det får mig att tänka på här omtagen när jag skulle datea ”lillebror” när jag går upp på hans trapp är det snö på den jag ringer på dörren och medans jag väntar sopar jag undan lite iaf. Sedan när vi ska ut och äta lunch, så innan vi går in så nästan på hundradelen stampar vi av snön från skorna på gatan och när vi kliver innan för dörren så gussar vi skona på matta nr 1 och sedan lite längre in på nästa matta innan vi tar trappen upp till restaurangen. Jag sneglar bakåt och säger tror vi gått samma skola eller så är det en gen vi har. 😆 Ungarna har jag tagit hejd på innan de fått gå in och borsta dom jag nästan så jag borstat tänderna på dom med piassavakvasten. Har de kommit in alldeles snöiga har jag jagat ut dom för att sopa av sig. Jag vet inte varför men jag älskar snö jag kan med glädje kasta mig ut i snön. Men jag vill inte jobba extra för att man inte kan lämna den ute, eller stampar runt inne med snöiga skor med motivationen jag ska bara hämta…. Och sedan blir det blött över allt. Så nu vet ni något som jag har svårt för och varför. I morgon ska jag skotta snö igen ska se om jag hittar snövargen eller om jag ska ringa ett samtal. Vi får se men skotta ska jag.

Idag kom äldsta grabben förbi en sväng och hade fyrfota barnbarnet med sig. Dunder blev alldeles tossig och dom där två han och Freja har något speciellt. De pratbusar med varandra men de ska då vara precis där jag är när de håller på. Men ack så jag blir glad av dom. Nicke och gubben for och hjälpte en vän en sväng så jag och Frejasan och blixten fick egen tid. Jag stickade och de låg nära medanas vi tittade först på Bambi och sedan på lilla sjöjungfrun. Ja jag har en förkärlek till tecknade och animerade filmer. Men har absolut inget emot en bra actionfilm, roman, thriller eller liknande. Men skräckfilmer undanbedes vänligt men bestämt.

Var iväg en sväng till Mora då jag skulle hämta en tavla jag köpt av Hjalmar Larsson. Har lite förkärlek till hans bilder av historia kan man säga. Det finns någon form av mystik i dom. De väcker fantasin till liv. Den jag fick tag på i dag heter hos tandläkaren. Men den som jag är lite extra förtjust i är vintervila. Den tavlan hängde hemma hos min farmors moster i rummet innan för köket. Ovan dagbädden, där kunde jag lägga mig när jag hälsade på moster Karin som vi alla kallade henne. Efter man blivit bjuden på kaffe med dopp och doppat koppen torr. Jag låg ofta och tittade på den tavlan som som liten tös med en skräckblandad förtjusning. Förmodligen låg jag och fantiserade runt den och fick ihop någon form av historia. Medans jag sedan gick stigen genom skogsdungen hem lite små rädd i skymningen av mina egna fantasier.

Hämtade upp pappa vid tåget i samma veva då jag inte ville att han skulle gå hem i denna halka. En sväng till rusta för att se om vi kunde hitta nå ramar till Hjalmar tavlor vi inte har ram till, men måste mäta igen då måtten var något udda. Lämnade iväg en plåt för att få till dekaler som vi försökt finna någon att göra då han som skulle från början hann flytta här ifrån. Hem skotta lite snö och göra mat. En lugn lördags kväll helt enkelt. Efter 2-3 decimeter snö så är det nu plus grader ute igen. Kan inte Bore bestämma sig snart. Ena dagen är det -20 och nästa är det runt nollan. Väder kärring som jag alltid varit är detta ett aber. Får ont i knän och höfter vid väder omslag.

Är så less på att vara sjuk, jag vill bara vara frisk och det NU. Men som det är får jag hoppas på att jag kan bli frisk. Då gubben jobbar på måndag när jag ska tala med Finnarna så frågade jag i dag om det finns någonstans vi kan sitta på hans jobb och där jag kan koppla upp till länken. Jag vill att han är med under mötet. Bättre med fyra öron än bara två. Själv är jag fruktansvärt nyfiken, nervös, hoppfylld och fruktansvärt rädd att det inte har något. Men då har jag en annan plan, då en bekant frågat en tysk onkolog som är dennes vän om han viste vart man skulle vända sig för bästa vården vid ändtarmscancer. Själv blev jag väldans förvånad men ändå inte. Men enligt denne onkolog var det i Spanien. Så det är nu mera min plan B. Vad ska jag annars göra? Lägga mig ned och bara låta döden komma. Aldrig i livet inte så länge jag har så mycket kvar att ge i livet. Never ever in my life. Någon måtta på den här galenskapen får de tame tusan vara. Jag SKA klara detta om det så är det sista jag gör. Sedan är det cancergalan på 4an på måndagskvällen som jag rekommenderar er att se.

Till sist vill jag tacka mina 153 följare. Helt fantastiskt, trodde inte det var sant när jag fick den notisen i dag. Tack snälla ni 💕 Men jag behöver fortfarande de små gåvorna som ni kan tänkas skänka till mig. För jag är helt övertygad om att detta kommer kosta massa innan det är klart. Även om jag förhoppningsvis får beviljat från försäkringskassan. Så kommer det att kosta en hel del. Om jag inte får beviljat vågar jag nästan inte tänka på vad det kommer att kosta. Så en liten Swish till 072-4530907 kan göra en stor skillnad. Som jag tidigar nämnt så blir det pengar kvar så kommer jag att ge det vidare till Cancerfonden och barncancerfonden. Inget kommer att bli kvar hos mig för nöjen och flärd. Varenda krona kommer gå till mitt tillfrisknade och forskning. Så alla kan få den hjälp man kan få utanför Sveriges gränser även blir möjlig här med forskningen.

Dagarna går en efter en och jag är lika tacksam varje dag jag vaknar och kan ta han om mig själv. Bara att få sätta sig på sängkanten och titta ut genom fönstret för att kolla väder och försöka gissa temperatur. Ofta felar det inte så mycket. Sedan få säga godmorgon till djuren där de kommer en efter en och ”slänger” sig på mig. I morse vaknade jag vid 5 tiden och var kissnödig. Upp rundar fotänden på sängen. Där ligger jämten och små sneglar upp på mig. En lite klapp på huvudet precis som vanligt innan jag rusar vidare till toaletten. Där knackar det på dörren och dörren öppnas alldeles av sig själv tyyyp. In kommer som vanligt dansksvensken. När jag kryper ned igen för att sova någon timme till kommer mor&son katt och lägger sig på bröstet, dansksvensken mellan benen och jämten kryper upp och knölar ned sig mellan mig och gubben. Loman han lägger sig i fotändan. 160 säng är för litet helt enkelt 😂 men finns de hjärterum fin stjärterum 🥰 Jag har aldrig gått på toaletten ensam hemma känns det som sedan Niklas föddes. Ungar, djur och ibland gubben. Men samtidigt som det inte är något som stör mig, samtidigt som det gör det ibland. Här har vi suttit på dass med öppen dörr för att samtal, lek mm har pågått samtidigt. Då har man haft koll på läget. Har växt upp som ensambarn fast jag har fyra syskon. Där den yngsta av de äldre är 16 år äldre än mig och redan då börjat jobba och jobbade borta. Så ensambarn har jag varit men ändå inte. Det är faktiskt ”lillebrors” ”fel” att jag och Tomas träffades. Brorsan och hans fru köpte hus här på ön och granne med svärmor. Jag brukade alltid vara en vecka hos dom på sommaren och någon natt då och då. Denna vecka hade det kräftskiva för grannarna och jag då 13 år träffade Tomas och hans familj för första gången. Jag vet att jag har en bild från den kvällen på oss som svägerskan tog. Ja de var på den tiden han var ung och snygg, för fin var han. Sedan tog det 3 år till och jag som samma år vi träffades fyllde 16 år. Hur vårat dateande började de får vara en historia jag gärna berättar vid köksbordet. Men roligt var det, där han kom med sin 142:a hem till mig. Med raggsockor och vinterabetskängor, långhårig med sitt mörka jättelyckliga hår och på det Olles brorsa. Ni som gjort värnplikten i m59 munderingen vet precis vilken mössa jag talar om. ❤️ I huset vi bodde då var det en lackad furutrappa med 2 kurvor. Själv lärde jag mig tidigt hur man tog den trappen ned endast med 2 kliv. Minns jag inte fel var det 17 trappsteg. Kan säga att Tomas inte var den första som stod på öronen ut över den trappen. Högblank lack och sedan bonade mamma trappen minst 2 ggr om året, så den som. Inte var van så var den trappen rena rutschkanan 🤣 En av föredetta flammorna rullade ned för den trappen en gång 😆 stackare.

Jag mycket minnen dyker upp när man bara sitter och är, sitter med en kaffe i handen och bara tittar ut genom fönstret. Både sorgsna men även många glada minnen så man nästan sitter och asgarvar för sig själv. Har i dag haft underbara timmar med min ”lillebror” fast det är den ålderskillnaden mellan oss så har vi mycket gemensamt. Han berättade om en sak som fick mig att skratta så tårarna nästan började rinna. Ett minne där jag inte ens var född. Men jag såg mamma framför mig. Hon var aldrig förtjust i skogsödlor, ormar och möss. Tänk er då 2 pojkar fyller en gammal kaffeburk med plastlock med skogsödlor och ställer i ”köket” i sommarstugan. När mamma sedan öppnar den för att göra kaffe men i burken har nog till och med spåret av kaffe doft försvunnit. Jag bara ser mamma framför mig ❤️😂 Med det kom jag på när jag och Niklas var hos mellan brorsan och svägerskan. Niklas var inte gamal och de hade inte fått sin pojk än. Iaf var jag och Niklas ute och kollade denna regniga förhöst dag och han hittade en mask. Han kan ha varit 3 år då drygt. Han hittar en mask en liten en. – Mamma kolla vilten liten mask. Jag som var ruggig ville ju in i stugvärmen och få en kopp kaffe. – Ja titta, ta den med dig in och visa Teresa. Han nästan sprang in med masken i handen. -Tesa titta här ska du få vad jag hittade. Hon fram med handen och Niklas lägger masken i hennes han. Jag ser skräcken i hennes ögon. Åååå nej de va ju inte länge sedan vi satt och talade om detta och att hon inte alls var förtjust i daggmaskar. Den gången var jag nog nära att få en BPL (boxpåläppen) 🤣 För jag hade då för stunden helt glömt det. Men kan lova att jag aldrig efter det glömt. 😇 Men hur som var varenda minut med lillebror idag något som jag är så tacksam för och gjorde mig varm i hela hjärtat. Det jag konstaterade för mig själv är att vi snart är lika gråhåriga 🥰 Detta var den bästa dagen detta år hitintills. Hoppas på många flera sådan här dagar detta år.

Innan min och brorsans date var jag på lasarettet för provtagning inför cytostatikabehandling nr 13. Kollade provsvaren i kväll. Som det strut så är risken att det inte blir någon behandling till veckan. Kan ju hoppas att de räknar med att det är 4 dagar före denna gång och värdena har blivit bättre, och acceptabla. De är neutrofila som spökar. Samtidigt tänker jag på Finland och mötet jag ska ha via länk på måndag. Jag vet inte om jag ska hoppas för mycket men jag hoppas verkligen att de har något att erbjuda. Men är också rädd att bli besviken. Inget är ju säkert för mig längre. Varje dag är en gåva och jag är verkligen inte klar här i detta livet. Insamlingen trillar det in lite undan för undan och jag är så tacksam för det lilla var och en skänker de är lika mycket värt som det lite större som kommer in. Jag ser hur det kommer att kosta om dom nu tar mig under sin vård. Resor, logi, mat mm. Så varje liten krona är som guld för mig. Jag vill verkligen inte att detta ska påverka min familj mer än det redan gör. Jag ser mer än de tror och känner mer än de önskar. Det är faktiskt inte bara för mig detta är en utmaning utan för oss alla. Det är så mycket som rör sig i detta huvud ibland så jag själv blir smått tokig på mig själv. Hur, vad och när ska jag göra det lättare för de närmaste. Hela tiden även omedvetet blir det så. Här om kvällen tog jag det där jobbiga samtalet med lillgrabben. Så svårt för mig hur ska det då inte vara för en snart 16 åring.- Vännen det är svårt att tala om detta utan att få tårar. Och rösten svek mig lite. -Mamma de gör inget. Säger han till mig. Hur ska man tala om för en 16åring att mamma kommer att dö, men hoppas nu att jag kan få många år till med hjälp från Finland men inget är en garanti. Ja de var ett av de jobbigare samtal jag haft i mitt liv.

Men idag är i dag och varit en värdefull dag för mig på många plan. Nu sitter jag här i sängen med dansksvensken bredvid mig. Jag har även skickat iväg min första kallelse som politiskt tillsatt ordförande för stiftelsen Siljansfors skogsmuseum och kulturfond. Kändes konstigt men bra. Jag har en stor kostym att fylla efter avgående ordförande. Men förhoppningsvis ska jag sakta men säkert växa i den. Det är som jag säger jag har så mycket kvar innan jag är färdig här. Jag vill inte missa det. Är så tacksam för allt jag har och kan göra och genomföra. Nu ska jag lägga upp 72 maskor på stickorna för att sticka klart långsukka nummer 2 till Niklas så han får en till varje fot 🦶

Tack för omtanke ni visar, jag vet inte hur jag ska kunna tacka. Men tror jag finner något framöver. Swish nummer är 072-4520907 kom ihåg att skriva GÅVA i meddelandefältet ❤️

Jag sitter här och snurrar på mina strumpstickor, ska lägga upp till et par långrockar till min frusna son. Funderar och sorterar de som skett under 2022. Ja jag åkte på en regel käftsmäll i februari. Men inte fick den mig att bara sätta mig ned och dö. Nej den gav mig någon konstig kraft och driv att nu jävlar har jag haft nog med skit i livet så du din objudna aggressiva gäst ska drivas ut ur min kropp. Du ska få se vem du har att göra med. Har under året varit med om en resa utan dess like, bredvid behandlingar har jag då inte suttit still. Jag har hittat lösningar där jag kunnat vara aktiv och kunnat jobba på min kropps villkor. Många dagar sa Tomas åt mig ligg här du och vila i dag. Nej tack du jag ska med. Vi ska göra denna resa tillsammans, det kan vara den sista sommaren. Ja jag har fått lov att lära mig leva med det det kan vara den sista sommaren, den sista hösten, den sista julen, det sista nyåret. För även fast jag är fast besluten att överleva så vet man aldrig om det går vägen. Men den dagen jag slutar tro på att det kommer att gå då är det tack och adjö och fort kan det gå då. Som mamma sa -Tro lilla vän än finns det hopp. Men sedan har jag sedan barn haft mig -skam den som ger sig. Avslutade årets sista veckor med en mental meltdown. Vilket jag måste få ha för att kunna börja klättra igen. Det har varit så mycket annat på det privata planet som jag/vi fått jobba och strida emot bredvid cancern. Vilket har slitit väldigt mycket på mig psykiskt. Men ändå inte tappat tron på att det blir bättre, nu tar vi oss igenom detta tillsammans och kommer ut på andra sidan. Både visare och starkare tillsammans. Det var som Niklas sa en dag när vi hälsade på. – Du morsan, om du kollar på tanterna som bott runt oss under alla år så har alla närmat sig 90 år eller äldre. Så du har fasiken bra odds där 🥰. Hoppet och tron är det sista som överger oss. Detta var hans sätt att visa hans hopp och tro. Jag har fått den stora äran att bli farmor under året vilket är något så fantastiskt. Men samtidig har tanken följt mig att jag kanske inte får följa henne på sin stig till vuxen kvinna. Ja den tanken gör ont väldigt ont. Jag vet vad min mor och far gjort för mina barn, det vill jag ge till mina barnbarn. Med andra ord så har jag ytterligare ett år där jag drabbats av sorg och skit. Men har bestämt mig att när jag överlevt detta får det fan vara nog, då är det min tur att få leva räksmörgås ett tag. Citats från ett inlägg på FB av mig för idag 3 år sedan. ” Mycket kämpa har det varit, trampat blötmarkerna nu i många år” Skog, jakt och stickning har varit min mentala räddning. Detta skrevs efter att nyligen vi mist våran mamma, livskamrat, mormor och farmor i pancreacancer. Dock vara mamma 83 år men hon var heller inte klar, det syntes på henne. Endast de sista timmarna drygt 2 dygn låg hon till sängs innan sista andetaget. Den dagen satt jag på pass i skogen ”slottet” fick jag sitta vid. Småkyligt blött och jävligt. Hamnade jag vid ett pass med tak. Sitter där och lyssnar på jaktradion och naturen, Plötsligt dyker det upp en entita eller som mamma kallade dom orsaiten. Den landar på en tal alldeles bredvid passet. Jag viste att nu är det nära, snart tar mamma sitt sista andetag. Entitan springer där upp och ned för stammen.Jag väntar på att såten ska bli klar och jakten där ska blåsas av. När det sker och jag tar på mig ryggan och bössan över axeln knatandes tillbaka till bilen. Halvvägs ringer pappa, Naima det är inte långt kvar nu med mamma. Jag viste det redan men nu blev det verkligt. Fult upp att ta mig ur skogen med bilen hämta upp gubben och hund. Hem med hunden och in med ungarna i bilen. Full fart till mamma. Jag han inte ens med att kissa. Så kissnödig så jag ser ubåtar kliver jag in hos henne, men måste först till toa. Då kom känslan där var sista hjärtslaget. Mamma väntade tills vi alla var där. Ja då kan ni förstå vad jag fått min vrånghet ifrån, att inget ska ske förens jag är redo typ. Inte han man återhämta sig riktigt efter denna händelse i slutet av 2019. För då dök det upp en pandemi som man också skulle lära sig att hantera och leva med. Till påsken 2021 åkte vi på covid-19 alla tre här hemma. Gubben blev sjukast av oss. Jag hade hunnit få min första vaccination. Efter jag tillfrisknade så fick jag ont i båda lårbenen. En vidrig smärta som kände som den var i märgen. Ingen förstod varför och vad detta kom av. Detta släppte efter några veckor och man trodde att det kunde vara någon form av postcovid. Men smärtan fortsatte på annat ställe och det var nedre delen av ryggen. Resterande av historien kan li läsa om i tidigare inlägg. Jag har med andra ord inte hunnit få något ordentligt andrum på många år nu. Så jag har bestämt att det ska 2023 ge mig tid till. Men kan bli 2024 också. Allt beror på hur cancern ter sig. Bara det inte är det eviga andrummet. Jag har en del politiska uppdrag och annat som ska genomföras detta år, som jag ser med stor glädje fram emot. I morgon är det årets första vardag och allt börjar på riktigt för 2023. Jag längtar även tillbaka till mig ordinarie arbete. Ska se om jag känner att jag har orken att fixa det på 25% framöver. Men en dag i taget och vi går nu mot ljusare tider igen. Så bara att bida sin tid och se vad framtiden har att bjuda på.

Medans jag nu har suttit här och skrivit har jag tittat på strumpstickorna rullat lite på dom, så jag tror de vill att jag lägger upp för ett arbete nu. Lägger även in länken till reportaget från Siljansnews om ni vill läsa. Vill ni stötta min resa till ett tillfrisknande så Swisha på 072-4520907 många bäckar små….

https://www.siljannews.se/helgreportaget/jag-har-ett-rikt-liv-och-ar-inte-fardig-an

Nyårsafton firade vi som ett gammalt par 🫣🤪😂 tournedos lilli utan gåslever. Till bingolotto och varandras sällskap. Men får inte glömma djuren och deras kärlek och tokerier 🥰 Kände att man kan ju inte se ut som en ”lodis” på nyår så det fick bli en snabbdusch och på med en chock rosa tröja med glitter i till middagen iaf. Ja jag kostade på att kamma mig lite också. Men avstod hårspray och gel denna gång 😝 Så helt krasst vi hade en lugn och mysig nyårsafton och nu på nyårsdagen så kör vi samma lugn och mys. Ska bara jaga ut gubben för att hämta ved och elda i pannan strax innan det blir kallare inne. Kanske vi ska åka och handla lite också. Då han tjatat om pizza i flera dagar fast jag inte varit sugen ett dugg på det. Så nu kan han få sin vilja igenom. Men först upp med 72 maskor på stickorna.

Ha en fortsatt trevlig nyårsdag på ditt vis. ❤️