Dagarna går så fort så jag hinner inte med ibland. Redan onsdag och snart är denna vecka slut. För någon dag sedan blev jag headhuntad av ett rekryteringsföretag. En första samtalskontakt med dom i dag. I morgon är det steg 2 i processen. Sedan blir det steg 3. Men de ville ju ha ett CV ”gaaaaaahaa” ett CV. Jag har ju aldrig behövt skriva ett CV. Jag har aldrig varit självgod och det ska jag nu vara. Hur i hela friden ska jag kunna skryta om mig själv. När jag inte ser mig bättre än någon annan. Efter att jag fått anstånd med det så har jag nu under kvällen lyckats få ihop ett och sedan jagat referenser som vill ställa upp. Ja jag lyckades få ihop några. Men är detta jag vill göra. Arbetsledare på O’lerrys Lindvallen. Kanske inte men jag går igenom detta nu så får vi se om jag är DEN de söker och vad de har att erbjuda mig. Gruvsamt att pendla, dubbelt boende är inte heller så intressant. Men då kom gubben på en briljant idé att älsta får ta över kåken och vi flyttar till stugan typ. Än har jag inte tackat ja till någonting. Samtidigt känns det så tokigt att inte min arbetsgivare kan erbjuda mig något liknade. Jag vet heller inte om jag kan ta detta jobb om det skulle komma dit hän heller, då jag inte kan jobba intensivt flera timmar i sträck inte vara uppbunden till 100% i en arbetsuppgift. Då jag ej vet när och om stomin tycker att nu ska de jävlas. Hjärnan orkar inte heller. Men det känns väldans kul att någon sett mig och min kompetens. För tycker mig känna igen personen ifråga som en av besökarna i Siljansfors i sommar. Iaf så fick jag ihop ett CV och skickade i väg det alldeles nyss. Nu får det bära eller brista. Intervju nummer 2 via teams i morgon.

Övrigt är jag ganska less just nu. Är 10 dagar sedan jag skrevs in på kirurgen och tappades på vätska och prov togs. Ingen info om vad som eventuellt kommer att ske, hur lång tid de tar innan provsvar kommer inte ett skit helt enkelt. Talade med stomi sköterskan i går och hon sa att 2v är inget konstigt. Men höll med mig om att de borde sagt något om tidsram iaf. Lite mer än 2 v sedan jag tog sista cytostatikatabletterna och 5v sedan jag fick sista cytostatika droppet. Psoriasisen löper amok och jag längtar hem varje dag för att få av mig kläderna och ligga som patriksjöstjärna endast i trosor. Då det är rena pinan att ha kläder på sig. De kliar så jag är som en lusig apa hela dygnet, de bränner och de småsvider i bland. Ingen av kvacksalvorna är till någon större hjälp. Ingen methorextate ingen cytostatika. Men de gör inget låt Naima gå med PsO över snart hela kroppen och värk igen. De får hon stå ut med tills vi kommit på hur vi ska gå vidare om ja inte vet när. Piss skit och vademecum. Jag längtar efter min äldsta och hans lilla familj. Att få snutta lite på lilla ”Rut” och krama om hennes päron. Mycket annat händer också i mitt liv där saker har nått sin gräns, där jag kan känna att jag är en dålig människa för att jag sätter ned foten. Men faktiskt inte för jag vet att det kommer ge resultat för framtiden. Men nu är det slutklämmen i Siljansfors som gäller. Inte många dagar kvar till stängning för säsongen. Men jag vet iaf en sak och de är att jag är tacksam för alla människor runt mig och allt som händer. För det har en mening och ger mig en lärdom.