Morgonen var väl inte någon höjdare men den var tidig. Köra lillgrabben och sedan hämta mitt barnbarn med 🐾🐾❤️🐾🐾 Sedan kom pappsen så han fick bli vårfin i håret 🥰 Själv kändes det som det stora årliga badet när jag fick ställa mig i duschen. Lite piggare och lite frächare inför eftermiddagens KRB via teams. Men jag är slak och att sitta och tomglo är tydligen en ny favorit fast egentligen inte alls, snarare tvärtom.

Efter mötet blev lite andra småsaker gjorda innan gubben fråga om jag orkade följa till svärmor. Jag viste väl att det var ved på schemat 😃 Men att välja mellan att inte göra något eller göra något som jag tycker om så fick fasiken orken stå åt sidan. Så lite mer än en timme vid vedmaskinen som vi köpte i höstas för att underlätta var som balsam för själen. Men de kalla vindarna var inte skoj då det pickas i skinnet i ansiktet. Så det var det som tog min sista ork idag. Hoppas det ger med sig om ett par dagar, har blivit lite bättre iaf.

Tanken var att jag skulle följa Emma till Falun i dag, men kände redan i morse att det inte var en god idé så Niklas fick göra det. Tur va väl det. Så nu hoppas jag hon får hjälpen hon så väl behöver för att gå tiden ut och får må bra också. Jag om någon vet hur värk tär på både kropp och själ. Men hon är en stark kvinna. Nu håller jag tummarna för att allt går bra i morgon och att både hon och lillbrakkan får må bra sista tiden tills det är dax att få träffa den lilla. Det är inte lätt för den blivande lilla familjen. Jag skulle kunna vända mig själv ut och in för att det ska få njuta av denna fina tid de befinner sig i. Planering, inköp, funderingar på vad det är för liten varelse, samtal med magen ja allt som man bara ska få njuta av. Så hoppas nu att det blir så.

Känner att detta inlägg är väldigt osammanhängande i kväll men då är det så. Jag bara skriver det som kommer upp. Ibland behöver man ingen röd tråd utan bara fånga det som kommer. En sådan här något mindre skitdag. Det har nu gått 61 dagar sedan operationen, inne på behandlingsrond 3. Röntgen nästa vecka och veckan därpå ska jag träffa Dr Åke igen för att få veta hur det fungerar med behandlingen. Vart tog tiden vägen den har bara runnit iväg, men så mycket ogjort som jag skulle kunna gjort. Som sagt den där orken. Funderar över hur lång tid det kommer ta innan jag psykiskt kan acceptera att den är som den är.