Ja vad ska jag säga om detta år. Omtumlande är nog bara förnamnet. Att gå från att smärtan från helvetet endast var fibromyalgi till att det visade sig vara en tumör i ändtarmen och en akutoperation, där det visade sig att jag även hade ett tarmvred som stoppet i ändtarmen lett till. Mobila tarmar, cysta, metastaser mm. 3 veckor efter första cytobehandlingen slutade jag med smärtlindringen. Jag kunde för första gången på nästan ett år gå en vettig promenad med hundarna och få njuta av luften och den vackra våren vi möttes av. Jag fick min älskade med på sommarens utmaning som jag redan hade antagit mig. Vilken sommar det blev och vilken fantastisk personal jag fick fatt i. Utan Tomas och de som jobbade under sommaren hade det aldrig gått. Ett av de sista vi gör innan vi stänger ned köket för säsongen är att under 3 dagar förse närmare 100 personer med förmiddagsfika, lunch, och eftermiddagsfika. Med det köket lite under dimensionerat så rodde vi det i land. Själv avslutar jag säsongen med en 3 dagars övning för 35 personer med samma koncept. Jag fixade detta en sommar till, en arbetsplats som är rena själavården. Fick en kolmila döpt efter mig. Ja jag finner inte ord till hur tacksam jag är till alla som varit med på sommar resan, utan er hade det aldrig gått. TACK 🙏

Sensommaren och hösten gick i valets tecken. Även där är jag som människa och ordförande för det Lokala parti jag jobbar för och med tacksam för de som drev valkampanjen. Då jag inte kom loss från andra åtaganden och cancerbehandlingar. Utan er hade vi inte haft den fina framgång vi fick på ytterligare 2 mandat. TACK 🙏

Sedan kom det jag längtat mest till under året att genomföra. Älgjakten. Skogen, vänner, stugmys mm. Ett stort tack till mina jaktkamrater och älsklingen min som stod ut med mig denna vecka 😝 all omtanke ni gav mig jag allt och hela upplevelsen. Men framför allt tack till skogen och den själavård den ger. Med att bara sitta och lyssna på vinden, fåglarna och se samspelet mellan djur och natur allt från den lilla larven till den stora älgen. TACK 🙏

Men de som verkligen är fantastiska och verkligen har det svårast och jobbigast i och med min cancer. MIN FAMILJ ❤️ Ni visar er starka för mig men jag ser, jag har än inte blivit blind fast jag ser dåligt och har hjälpmedel för det. Hur jobbigt det är för er. Vi lever alla i ovisshet, varje dag är en gåva. Jag sa vid ett samtal med några personer utanför familjen som fick smeknamnet av mig vener och vener och Tomas. Tack vare att vi lever på som vanligt och gör det vi vill känner jag inte ofta att jag är sjuk. Tack till min familj mina söner Nils och Niklas och hans Emma och Lilla Nelly som ger mig styrkan att strida vidare. Tack Pappa Johnny för att du är min pappa❤️ Tack till mina syskon. Men det största tacket och som jag nog aldrig kan ersätta är till Tomas som lever med mig varje dag och den som oftast sover bredvid mig ( om han inte somnar på soffan 🤪) han som fångat upp mig, han som sliter för oss och för sitt. Allt från ved till mat. Jobbar heltid mm. Han som ser hur min kropp förtvinat under den tid jag varit sjuk även före diagnos. Han som stått bredvid mig med tårar i ögonen och sett hur jag kämpat med allt från stomi till cystan, och sagt fy fan vad jag lider med dig i detta helvete och inget kan jag göra för att hjälpa. Han som sett hur jag gått med ångest för att inte orka hjälpa honom med veden här hemma. Ja cytostatikabehandlingen har tärt på min kropp och nu på slutet har jag känt av det än mer under längre tid. Men skam den som ger sig. TACK TILL MIN FAMILJ 🙏 Men även ett stort tack till min vän Åsa som hjälpt mig att tänka utanför boxen med sin erfarenhet från yrkeslivet. Det är henne jag ska tacka för att jag fått upp ögonen för vård utanför Sveriges gränser tack min fina vän ❤️

Sedan får jag inte glömma mina fyrtassade vänner både hundarna och katterna 🐾🐾❤️ Utan dom och deras sällskap varje dag hade jag nog inte varit där jag är i dag.

De senaste dagarna har varit helt omtumlande av andra orsaker. I torsdags fick jag reda på att docrates cacersjukhus i Helsingfors bokat mig för ett möte med onkologläkaren. Ett samtal som fick det att spritta till i kroppen igen om att det finns hopp om överlevnad och inte bara hålla mig vid liv så länge det går. På det kände jag att detta kommer att kosta. Jag vet att möjligheten att få en del betalt från försäkringskassan men endast upp till så mycket liknande behandling skulle kosta här i Sverige och resterande får jag bekosta själv. Det kan bli hundratusentals kronor. Just nu vet jag inget hur mycket det kan bli. Resor och logi. Jag vill inte att detta ska drabba min familj ekonomiskt också. Ja jag har tidigare blivit uppmanad att starta en insamling men har inte velat göra det då jag inte ens vetat om de vill ta emot mig. Men nu gör de ju det. Med mycket motstånd från mig själv så fick jag till det och startade en insamling. Jag fattar inte, har så svårt att få till mig att det finns så många fantastiska människor. Jag kan säga att jag kan inte tacka er nog. Både för delningar av inlägget på FB och alla swichar till ett specifikt bankkonto endast för detta. Helt galet. Men finner inte ord hur tacksam jag är och precis som jag sagt ska varenda krona som blir över delas 50-50 mellan Cancerfonden och barncancerfonden. Mitt i allt detta omtumlande så kontaktar en lokal nyhets sajt mig SiljanNews.se Jag funderade 3 ggr innan jag ringde upp, är inte allas förtjust i den exponering som allt detta ger mig. Hade ett långt samtal. Och imorgon trodde de att reportaget skulle vara ute. Vad vill jag med detta? Jag vill först och främst överleva. Men jag vill inte att någon annan ska behöva går igenom det jag gjort och gör. Jag vill dela med mig och hoppas att jag ger någon som har cancer eller annan allvarlig sjukdom en gnista för att strida för sitt liv så långt det bara går. Som jag alltid sagt det finns inga problem eller bekymmer utan lösning. Blivit hånad för att jag tänker positivt osv.

Något som varit en form av förföljelse i mitt liv är att jag aldrig känt att någon trott på min förmåga eller mig som person. Jag har fått lära mig mycket genom livet. Att jag kan själv, vilket jag lärde mig tidigt i livet både på gott och ont, och av olika anledningar. Med detta vill jag tacka för det förtroende jag fått från olika personer framförallt två herrar som verkligen trott på mig och mitt driv inom politiken och inom näringsverksamhet. Dessa betyder mycket för mig och rör mig väldigt. Framförallt att jag aldrig känt det tidigare. Jag vet att jag kan mycket nu gäller det bara att våga ta steg för steg. Vid sidan av cancer och dess behandlingar. Jag kan inte bara leva cancer då kommer den verkligen att få ett fast tag om mig och då kommer det att gå fort utför. Jag måste få leva som Naima vid sidan av detta. Jag måste tro på min egen framtid. Jag har många idéer. Men nu tar jag de första steget att få komma till Finland för behandling.

Till er som läser dela gärna med er av denna sida.

Till er som känner att ni vill stötta mig ekonomiskt att kunna genomföra behandling i Finland så är Swish numret 072 452 09 07

Till sist vill jag önska er alla från mitt hjärta er alla ett fantastiskt gott nytt år. 2023 Ta hand om varandra ❤️

Samtal från Docrates Cancersjukhus Finland. De har bokat tid med deras onkolog den 9/1. Jag har tappat hoppet på att sjukvården här hemma kan hjälpa mig mera, mer än att hålla mig vid liv så länge min kropp orkar med. Har nu under 9 månaders tid genomgått 12 cytobehandlingar med 2 olika sorter. De var tydligen tvungna att byta när cystan växte. För det sa all evidens att så var fallet. Redan där och då kände jag att det inte var rätt och inte skulle förverkliga mitt mål. Mycket riktigt fick jag rätt. Min magkänsla har sällan fel. Efter mycket bestyr lyckades jag få iväg de sista saknade handlingarna till Finland på juldagen, och 2 vardagar senare ringer dom och meddelar bokad tid. Jag kan inte förstå, men man ska inte förstå allt. Men det kan finnas hjälp att få. Även en bekant håller på att luska i specialist onkolog i Tyskland. Varför ska vi svenskar vara så fyrkantiga i vårat tänk. Ett problem eller hinder är inte ett problem eller hinder utan att det finns en lösning. Stort som smått. Men vi är för fyrkantiga att det är svårt att se utanför komfortzonen för att hitta lösningen. Jag har i dag fått gå utanför min komfortzon så det lägger sig på mitt samvete. Det är att starta en insamling till mig själv för att kunna genomföra detta med Finland. För även där är Sverige begränsat till att försäkringskassan kan godkänna bidrag upp till vad motsvarande behandling skulle kosta här. Frågan är då har man möjlighet att få bidrag här om inte den behandlingen inte finns i Sverige får man ekonomiskt stöd då? Ska även kolla runt på fonder (om någon har tips tala gärna om det för mig då) Cancerfonden är endast bidragande till forskning och inget annat. Det jag är ute efter är att min familj inte ska behöva känna av detta. De har nog med att leva med mig och min cancer. Det är nog så jobbigt för dom att veta just nu att jag kommer att dö men när? Se mig när cystan är färdig för tömning och hur jobbigt det är för mig utan att kunna göra något. Min fysik har de senaste 1,5 år försämrats nå så fruktansvärt att tom jag tycker att det är jobbigt.

Ja jag vet inte, men fick en liten nytändning i min strid av detta samtal från Finland i dag. Men samtidigt Få lov att ansöka om sjukpenning igen då jag varit sjukskriven 365 dagar och har 450 dagar som max. Sedan då? Ska jag vara frisk sen? Ja med en jävla tur så är jag väl det om 85dagar vilket blir i slutet på mars.ca. Jag har inte valt detta själv och hade vården lyssnat på mig och tittat utanför fyrkanten redan när jag sa det i maj 2021 så hade jag gissningsvis varit frisk nu och fått gå på kontroller under 5 år för att bli friskförklarad. Men att inte bli lyssnad på och tagen på allvar fick cancer verkligen grepp om min kropp. För man går inte utanför boken någonsin. Symtom kyss mig där solen aldrig skiner. JAg hade inga typiska symtom för ändtarmscancer. INGA. Mer än jävligt ont i nedre delen av ryggen och en känsla av konstant bajsnödighet. Men men ingen ide att älta men hoppas någon lärt sig något av detta. Idag strider jag för att överleva och att ingen mer ska behöva drabbas och bli utsatt för samma nonchalans.

Nu kan jag inte annat än med min nervositet inför mötet med Finnarna hoppas på att det finns hopp. Med mitt nästkommande långsiktiga mål att fylla 50 år ska bli verklighet. Mina barn ska inte behöva tända ett ljus för mig den dagen. De ska kunna få var med mig den dagen. Även om jag tvivlar emellanåt så tror jag på framtiden och livet än. Jag är faktiskt bara en simpel människa med en stark tro på att alla problem har en lösning både på gott och ont.

Om ni känner att ni vill hjälpa mig med det lilla ni kan så har jag öppnat en Swish som går till ett specifikt konto endast för att kunna genomföra det Finnarna erbjuder. Jag vill inte att min familj ska behöva känna av detta mer än de redan gör. Bara detta första besök kostar 708€ ca 7880:- Kontot pengarna går in på har inget med min privata ekonomi att göra, och varenda krona som blir över kommer gå till Cancerfonden och barncancerfonden fördelat på 50-50. Swish numret är 072-4520907. Medan jag tog upp telefonen som är kopplad till denna Swish för att kunna skriva numret rätt kollade jag historiken och nu sitter jag och fulgrinar så jag tappar andan av tacksamhet vilka fantastiska människor ni är. Jag lovar att jag ska göra allt för att överleva detta och ha en hejdundrande 50års fest för alla som vill komma. Jösses hur ska jag kunna sova med alla dessa känslor i kroppen innan de har fått landat på rätt plats. Men jag får nog leva med detta. Men kan säga att nu är första besöket betalt. All kärlek till folket med hjärtat på rätt plats ❤️❤️❤️ Jag hjälper gärna tillbaka med det jag kan om tillfälle ges. Både handgripligen eller ekonomiskt om jag kan.

Påbörjade och genomförde rond 12 i livsuppehållande cyto behandling denna vecka. Efter senaste besöket har onkologläkaren har mer och mer landat i att svensk vård har bestämt sig för att bara hålla mig vid liv så länge det går. Känner inte att jag har deras support i min strid att jag ska fan klara detta. Är Sverige så fyrkantigt så man måste söka vård i annat land när man redan från start är utdömd. varför inte ge den personen en chans att överleva. Jag har endast haft lite väl låga neutrofila på proverna. Även andra har varit under referens men inte på samma vis, har aldrig varit under 100 på Hb osv. Jag har mått fysiskt bra lite extra trött emellan, med full förståelse när kroppen jobbar på för fullt hela tiden. Sista 10 dagarna (nu är det jobbigt att skriva detta) har jag gråtit floder, skrikit ut högt JAG VILL INTE DÖ, JAG ÄR INTE KLAR HÄR. Gubbens kramade mig länge och har aldrig känt den starka värme och kärlek i en kram från honom för. Med det säger jag inte att det finns värme och kärlek bakom varje kram vi ger varandra. Jag ser hur mycket han vill göra för att underlätta för mig i hemmet, samtidigt som jag får dåligt samvete för att jag inte orkar hjälpa honom med det. Jag vill in te slita ut honom men jag ser att det börjar bli mycket även för honom, med jobb och allt annat runt om kring oss. Han är sliten, jag är orolig för vi behöver varandra. Vi har gått igenom många eldar och sjöar tillsammans, vi har byggt en styrka tillsammans. Jag har alltid accepterat hans åsikter och tänk. Men har även då hjälpt till att väga in andra vinklar, vilket har hjälpt honom på hans livs stig. Vi har hjälpt varandra att gasa och bromsa våra tankar och idéer. Stöttat varandra i olika beslut vi tagit. Ja jag vet inte hur jag ska kunna beskriva det så ni förstår. Men i den mannen finns det en stor go nallebjörn som många inte ser eller kommer att få se. Det som skrämmer mig mest är att vår yngsta är väldigt lik honom eller snarare extremt lik honom. Vilket gör att jag hoppas han hittar en livskamrat som på samma vis. Där de båda kan bli ett stöd för varandra. Man ska inte hålla fast varandra men hålla sig färst vid varandra så att säga. Jag har reflekterat även över andra människor runt mig och vilka som verkligen finns där. Flera från helt oväntat håll men även sådana som behövt höra att jag ser och sett dom.

När man väl börjar reflektera över livet och PÅ RIKTIGT fått veta att man inte är odödlig och att våra dagar räknas, man vet aldrig när dagen för döden är här. Den kan även för mig vara 30 år fram i tiden lika väl som den kan vara om en timme. Det är då man med öppna ögon verkligen börjar fundera över alla höga krav man ställt. T ex följa mode, senaste mobilen, dyraste bläser bössan med ett sikte för tiotusentals kronor. Senaste bilen, konstant renoverande av hem för att följa trenden, byta soffa för den som man har inte passar de nya tapeterna osv. Men ärligt hur många av er som läser (nu vet jag att många av er är skogsmänniskor så ni räknas inte 😁) Skulle klara en vinter utan en så vardaglig sak som vi tar för givet i dag som EL. Något som vi gjort oss beroende av så faktiskt jag blir mörkrädd. För ett tag sedan kollade jag i gamla saker från min fars barndoms hem. Då kom motboken fram och ransoneringskort. Skulle vi i dagens Sverige klara av att leva efter det. Skulle vi klara oss utan alla krämer för hud lyster eller smink för att göra oss ”vackrare” varje dag. Själv sminkar jag mig sällan, har blivit lite mer sista tiden men då oftast endast maskara.

Ja sista 10 dagarna har det hänt mycket i mitt liv. PÅ en nämnd kom en kvinna fram till mig, jag vet att du läser detta. Ärligt hade jag inte räknat med det. Kvinnan hade liknande känslor och upplevelser med samma onkologläkare, vän som det inte gick vägen för mm mm. Den kvinnan erbjöd mig hjälp att hitta rätt klinik i Tyskland som jag också kan vända mig till om inte Finnarna har något att erbjuda mig. Jag är så tacksam för all kärlek och värme jag får från alla olika håll så ni kan inte tro. Den ger mig styrka, mod och kraft. Att efter detta mentala ras jag går igenom just nu sakta men säkert klättra upp igen.

Igår på julafton hade jag fullt upp att hålla ångesten tillbaka, dödsångesten. När äldsta grabben kommer med sin lilla familj och har lillebror med sig, samtidigt som min far är hos mig. Samtal för att önska mig en god jul och meddelanden. Vi sitter vid bordet och äter mitt emot mig sitt äldsta med barnbarnet i knä och bredvid hans fina fantastiska flickvän. Jag tittar på Nelly det lilla livet med sina stora vackra blåa ögon. Det lilla charmtrollet. Tacksam för att få ha henne hos mig på hennes första jul samtidigt som rädsla och ångest kryper i kroppen att det även kan vara den sista. När vi delar ut julklapparna så öppnar jag bara en av 3 och det var den från lillgrabben. Han hade skrivit i ett kort vilket gjorde att jag åter igen hade fullt upp att hålla tårarna tillbaka ❤️ och tanken bakom den för någon annan bara en simpel gåva, var det för mig något som jag kände kom från hans hjärta till mig av ren och skär omtanke. Lika väl som när jag ligger på sängen eller sitter i min schäslong och är slut eller har ont. Då kommer han smygandes och lägger en katt i famnen på mig. Dels för att jag vet att det ger honom en orsak att titta till mig utan att jag ställer någon fråga och dels för att han vet att djuren lättar upp mitt sinne. Där är vi tillbaka med likheten mellan han och hans far. Det finns en sådan stor fantastisk kramgo nallebjörn där inne som många aldrig får se eller kan se. Jag satt där bredvid Emma och Nelly när de öppnade deras paket, som alla barn så var snörerna det bästa 🥰 Bara att få sitta och titta på dessa två töser och ha dom om bredvid mig och sedan titta på resten av familjen var klapp nog för mig. Plötsligt hör jag -men mamma har du inte öppnat dina paket? -jo det från nisse har jag öppnat iaf. – men öppna dom nu.- det är mycket trevligare och se er öppna paketen, men jag lär väl det då. Samma var det med älsklingen ingen brådska där heller.😁 Men jag satt ju med spänd förväntan att han skulle öppna ett av mina paket till honom. Ja vad skulle reaktionen bli. Niklas började då asgarva när jag talade om för honom vad jag hade köpt 😂 Vad ska man hitta på till en kärlek som redan har allt och är det något som behövs så köper han det. Jo jag har de senaste åren tänkt upplevelser inte i gigantisk form utan i lagom som man kan göra eller vara med om inom en radie av 10 mil hemifrån. Det ger minnen för livet, medans saker bara ger tillfredställelse för stunden.

Dagen före dopparedagen satt jag med gubben, yngsta och pappa på Biltemas café. Pappa säger men va inte de där Egon? Min bror som bor 14 mil här ifrån och som jag saknar många grovt mycket. Han har varit en stor del av mitt liv, fast han är 18 år äldre än mig. Vi bodde på samma gård i många år, och han bodde nära mamma i många år så kan säga att han är den av mina syskon som alltid funnits där nära. Mycket olycklig har hänt men även mycket lyckligt. Många anekdoter men även många saker som jag ”förträngt” för att det gjort så ont. Men han är min storebror. Iaf så är det han och jag ber lillgrabben hålla koll mot kassan så vi inte missar honom. Men så går han på toa och just då kommer brorsan och ska sätta sig vid bordet bredvid och får syn på oss. Han tappar nästan dunken med glykol på tårna 😂 men jag fick krama om honom. Även då med att ha fullt upp att hålla tårarna tillbaka. Ja vad ska jag säga jag älskar mina bröder nå så fruktansvärt mycket för dom har alltid på ett eller annat vis funnits där med och för mig. Sorgen efter den äldsta brodern finns där men jag har lärt mig att leva med den. Men denna sorg jag bär på nu kommer jag inte kunna lära mig leva med om jag inte blir frisk. Den är fruktansvärd. Hoppas jag hittar rätt verktyg för att kunna hantera den bättre bara.

Ja vad vill jag ha sagt med detta inlägg då. Ta inte varandra förgivna, var rädd om varandra. Att säga jag älskar dig eller jag gillar dig eller även på annat sätt vis att man bryr sig om en annan människa kan betyda så mycket både för en själv och mottagaren. Ibland räcker det även bara med ur man tittar på personen. Kör försiktigt, ta det lugnt, var rädd om dig kan betyda så mycket mer än bara dom orden. Kom ihåg det.

Pernilla Wallgrens show kort, glad och tacksam. Så ska min heta Rund,glad och tacksam. Nu är vi inne i en tid för mellantids vila och ro. Men mina tankar går till dom som aldrig får känna av dessa helger på det viset. Sjukvårdspersonal, brandkår och polis. De som håller oss på fötter. Till dom som varit en del av att bygga upp vårat land dit det är i dag. De gamla alltså. Hoppas även de fått den kärlek de är värda under dessa dagar. De som inte har ett hem och värme att krypa in i. Jag önskar er alla en god fortsättning och ett gott slut på detta år. Kram från mig till dig som vill ha en. ❤️

Ja jag börjar med kort på amaryllisarna, för när jag tog dom skulle jag till att göra ett blogginlägg men de kom något annat emellan som vanligt. Just nu sitter jag här hemma alldeles själv förutom mina fyrtassade lurvbollar. Har skrivit lite julkort som jag ska få iväg men gruvar mig lite föra att gå ut idag. Meningen var tt jag skulle vara på kommunplans dialogdag i dag. Men det blev alldeles för många timmar i går och så fick jag lov att hämta gubben när han slutade 24:00. Så allt som allt så blev det bara för mycket fast jag inte kände av det igår. Det kom efter som surt armbåga öl som mamma sa.

Har inte riktigt koll på vad jag skrev sist, men vet att jag berättade om besöket hos onkologläkaren och att jag skulle skicka till cancersjukhuset i Finland. Vilket jag gjort och det brevet lämnade landet 221202 enligt postnord app. Efter det så har jag varit pirrig, förväntansfull, tvivel ja jag har nog känt alla känslor i det. Har ännu inte fått någon respons därifrån. Ska nog kolla mina sidor hos dom i kväll. Jag hoppas vid min mors grav att de kan hjälpa så jag får många år till. När jag satt och skrev julkorten kom tårar, speciellt vissa kort lite starkare. Detta kan vara de sista julkort som jag skickar någonsin. Jag vill inte dö än, jag är inte färdig. Så varför ”straffas” jag med denna objudna skitgäst i min kropp. Hade han knackat på min dörr hade jag jagat honom långt åt fanders med både sopkvast och bössa av min gård, med adressen till en speciell person i Ryssland som han mer än gärna fått våldgästa på obestämd tid.

Men nu sitter jag här med det liv jag har och tar en dag i taget ibland bara en minut i taget. Jag tvivlar, jag tror, jag hoppas, jag vet också ibland att detta ska jag klara. Om jag inte haft alla dessa känslor så hade jag nog varit omänsklig. När jag träffar vissa personer blir jag fylld av värme, oftast dom jag trodde bara accepterade mig för den jag är men som det visat sig att de faktiskt tycker om mig.

Jag mår bra, proverna visar att mitt immunförsvar är lågt. Skulle fått cyto i dag men det lev nu framskjutet till måndag om proverna visar bättre på torsdag. Men min hjärna och jag får inte ihop detta. Nils flickvän har varit här och magsjuk, gubben har varit sjuk och någon form av magåkomma hela förra veckan. Ännu en gång så blir inte jag sjuk. Jag fattar inte. Jag har inte varit ”sjuk” förkyld eller annan virus sjuka sedan vi hade covid i fjol. Och nu när immunförsvaret är så dåligt (enligt proverna iaf) så borde jag fasiken varit sjuk var och varannan vecka. För jag lever på som vanligt, jag slickar inte på dörrhandtag eller kundvagnar, inte pussar jag på alla jag möter och inte har jag handsprit i fickan och använder hela tiden. Jag tvättar händerna och håller lagomt avstånd vilket inte innebär meter eller kilometer. Jag kramar om de jag vill och som vill ha en kram utan att slicka dom i öronen. Men inte blir jag sjuk för de. Nu sist när jag låg inne och tappade cystan och hade en infektion i kroppen så var det ju ingen som viste vad det var. Inte urinvägarna inte covid inte något annat heller. En läkare som jag faktiskt gillar lite mera nu än när han var kulissmannen. Sa rent ut till mig då jag frågade om det hittat vad för infektion jag hade. – Naima i ditt tillstånd (lät nästan som jag skulle vara gravid så redan där började jag fnittra för mig själv) kan infektionen vara precis vad fan som helst! JA han sa så och jag tog inte illa vid mig heller, för han vet nog vid det här laget vad han kan säga till mig då han får svar och kommentarer av mig. Som jag tror han är glad över att han har munskydd som döljer hans flin och har fullt upp att inte börja asgarva och tappa fattningen helt. Som vårat första möte på akuten. Även denna gång tappnings dags. När han kommer in på rummet på akuten -Hej jag heter …. Och är läkare. Hur är formen här då? Mitt svar var automatiskt -Jo här är formen RUND….🫣🤪😂😇 hur är din form? Kan även säga att min vän Åsa som var med då såg mäkta förvånad ut 😆

Så jag mår bra efter omständigheternas förutsättningar. Tänker inte repetera hur frustrerande det är att inte vara som förr. Men jag kommer tillbaka dit en vacker dag. För ett par veckor sedan mådde jag skit men det är jag övertygad om att det var vädret mörkt blött och solen som lyste med sin frånvaro alldeles. Men sedan kylan och snön kom har jag återhämtat mig sakta men säkert. Förra veckan var jag sympatisjuk med gubben, vilket vi behövde båda två. Så inga stora utsvävningar utan bara hemmets lugna vrå. Vi har nog aldrig tittat på så många filmer tillsammans som då. Både till hans förtret och även tillfredställelse. Så blev det många Disney filmer och andra tecknade och animerade filmer. Vilket jag har en förkärlek för. Där emot var det 2 filmer som jag tyckte det var jobbigt att se och det var Togo och skriet från vildmarken. ” väldigt bra filmer. Men just nu tycker jag att det är jobbigt att se dessa och liknade filmer som gör ont i mitt hjärta. MEn även de måste jag faktiskt lära mig igen. Men tror också att det beror på min cancer. Jag har aldrig velat ge någon annan sorg snarare har jag alltid velat ta deras sorg för att andra ska slippa känna den. Men nu kan jag inte göra något åt det då jag kan vara orsaken.

En annan sak som har hänt sedan sist är att jag from 230101 kan tittulera mig som ordförande för Stiftelsen Siljansfors Skogsmuseum. En tittel som jag nu med stolthet bär, men även en roll att förhoppningsvis snart kunna bära efter nuvarande ordförande med stolthet. Den nuvarande har gjort så mycket men även vi i styrelsen under hans ledning. Som fått det vackra stället i rullians och uppfräschning. Mycket tack vare hans kontakter och erfarenhet. Samtidigt är det en man som har trott på mig, velat mig väl och lyssnat på mig. Speciellt efter min cancer diagnos. Där hela styrelsen av välvilja ville avlasta mig från sommaren och restaurangen och driften av museet. Där jag faktiskt fick be att snälla ta det inte ifrån mig, jag finner en lösning så det kommer att gå. Vilket jag gjorde. Med Tomas vid min sida och den fantastiska personalen genomförde även denna säsong. Just nu sitter jag i tankar och idéer för att planera nästa steg för att knyta ihop hela anläggningen. För att få restaurangen att stå på eget ben under detta paraply. Att få fler att förstå hur viktig skogen var och är för oss, vad skogen gjort för oss och gör för oss. Men framförallt den gamla kunskapen. Innan maskiner och andra prylar kom till, hur man förvaltade skogen och hur människorna levde då. Vi har i dag blivit så bekväma även jag. Talar jag för mig själv har jag burit på mycket av denna kunskap sedan barnsben. Se bara hur beroende vi är av ström idag. För att förvara fåran mat, för att tillaga den, för att hålla våra hem varma osv jag kan göra listan lång. Det som skrämmer mig är att om vi (gud förbjude) skulle hamna i krig så kommer inte mer en max 60% av Sveriges befolkning att klara en vinter. Detta pga vårat beroende av saker som vi inte skulle behöva vara så beroende av för att kunna leva. Där av vill jag att denna anläggning på något vis ska kunna lära oss och även mig vad vi har och hur vi bäst förvaltar detta för framtiden och våran överlevnad. Bara miljön vid detta museum ger mig sinnes ro och själavård. Så min uppmaning till dig som läser detta är att om ni har möjlighet gör ett besök på museet i sommar eller ett annat Skogsmuseum nära dig. Det finns flera från Lycksele i norr och söderut. Dessa människor som levde och verkade på den tiden de begav sig är de som gett oss de vi har i dag. Kom det ihåg. Men vi kan lika fort som en ögonblinkning vara till baka till det som var då. Jag om någon är tacksam för att bära den kunskapen, för min egen och min familjs överlevnad. Det enda som jag kan se vore bra att behålla är den kunskap om renlighet vi har i sundt förhållande. Uttrycket -lite skit i hörnen har ingen dött av. Kommer inte bara från tomma intet.

Sedan sist har jag även varit på galej 2 fredagar på rad, först Lasse-Stefanz och sedan på midvinterblot med mina partikamrater. På vårat vackra Tomteland. Jag känner mig starkare som människa än jag gjort på många år. Kan nästan citera Leif GW Persson. Jag kan säga va fan jag vill till vem jag vill. Men inte att -för de drabbar inte mig för jag har så jag klarar mig ändå. Men jag kan göra det ändå, sedan är det upp till mottagaren att ta det för vad det är. JAg skulle aldrig säga något med ont uppsåt utan mer åt det hållet att nu är det dags för dig att vakna upp ur din drömvärld. Lite som uttrycket _det är dags att släppa sargen och komma in i matchen. Samtidigt som jag vet att vi alla har olika förutsättningar och olika mål i livet så måste vi börja se varandra för de vi är. När man gör det så finns det större förutsättningar för att förändring ska ske i rätt riktning. Vi kan gilla samma saker men vi är ändå olika vilket är en j…la tur för annars skulle världen vara vita hem häxans alterego, vit, grå eller svart. Helt enkelt förbannat tråkig. Jag skulle tex inte sitta här och skriva om mina tankar eller funderingar. Inte se möjligheter och för den delen inte omöjligheter heller. Vilket det var väldigt länge sedan jag såg.

Jag haft en väldigt brokig uppväxt, inte alls likt den som mina syskon upplevt tillsammans med min pappa och våran mor. Långt ifrån kan jag säga. Jag fick redan som barn börja reda mig mycket själv och vara driftig och hitta lösningar. Vilket jag idag kan vara tacksam över men då var jag inte det. Med detta säger jag inte att jag inte var älskad och inte fick kärlek. För det fick jag av både mamma och pappa. De var aldrig några kramar för att så gör man utan kramar för att man älskade varandra. Men vi var speciella och det är vi än i dag.

Ett minne såhär i jultider. Det var julafton och marschallerna brann ute på gården. Vi hade ätit av all den julmat mamma hade gjort från grunden allt från korv till leverpastej med mig som ”stökreda” 🤪 En av mina bröder och hans tjej som bodde i lillstugan var hos hennes päron (tror jag) för de var inte hemma. Mamma och Pappa köpte alltid kvällstidningarna. Pappa läste expressen och mamma Aftonbladet. Iallafall så skulle pappa åka ned på Orsa och köpa tidningarna. Ja ni förstår ju vart detta leder nu. På den tiden fanns det inget som var öppet efter kl 13:00 lördagar och söndagar och gärna så var allt stängt på aftnar kanske inte Macken som stängde kl 13. Men inte tänkte väl jag på det som liten tös. Jag hade ju mys med mor och far. Efter en stund knackade det på dörren och lilla jag kanske 6-7 år gamla öppnar dörren. Mamma mamma mamma det är tomten 🎅 men hjälp honom in i köket då Naima. Väl inne i köket började tomten dela ut paket. Men pappa fick ju inte träffa tomten. Snälla tomten får jag sitta i ditt knä. De får du vist det lilla vän och tomten lyfte upp mig i knä. Vet ni då fick lilla jag syn på något. -Men tomten varför har du pappas klocka på dig? Ja jösses pappa 🙃 jag kommer faktiskt inte ihåg vad tomten svarade mig, det enda jag mins var att det var den julaftonen jag förstod att tomten var min far 😁🥰

Vissa av er och andra tror eller inte tror på det mediala. Vilket jag gör. År 2000 närmare bestämt 19 maj det året blev jag och gubben husägare när vi själva var utomlands närmare bestämt i Ungern och staden Budapest befann vi oss när papperen blev påskrivna. Vi hade skrivit fullmakt till annan person att skriva på då vi inte kunde flytta denna resa. Huset vi köpte och bor i än idag såg jag av bara farten i mitt jobb som hemtjänst. Passerade detta hus väldigt ofta då jag var och hjälpte damen som bodde i grannhuset. Denna kväll stod det en till salu skyllt vid gården. Jag har tittat på den under längre tid. Men denna kväll så var det som att gården ropade här ska du bo. Innan jag såg skylten. När jag kom hem den kvällen så önskade nog gubben att han med gott samvete kunde stoppa en sur gammal strumpa i min mun. Han som är genuin solleröbo i generationer ville då rakt inte bo på norra sidan av ön de var då bara så. Men fick honom iaf att följa med på visning. Detta var nu det 3:e huset vi tittade på och 1:a efter vi förlorade budgivningen på drömhuset med 10000:- vems fel de vill jag inte säga 😝 men har nog aldrig sett gubben så ångerfull som då. Iallafall så var vi på visningen och jag sa bara nu eller aldrig. Ingen av oss är några lägenhetsmänniskor. Jag kryper efter väggarna bara efter några månader i lägenhet. Bekvämt ja, men sedan finner jag inga andra fördelar. Vi var 2 familjer på visningen vi var de enda som la bud. Flyttlasset gick av stapeln när vi kom hem då lägenheten skulle vara tom till 1 Juli de året. Efter att ha bott här några månader med vår lilla familj och äldsta grabben 2,5 år gamla så började jag känna och se saker. Jag har hustomtar tro det om ni vill men jag vet. Följande år hände det många saker. En av dom var nog den mest skrämmande för oss båda. Det var kvällen före svärfars begravning. Jag hade precis bäddat ned Niklas i sängen som hade somnat i min famn framför Tven. Skulle precis Darfur gardinerna i hans fönster och medans jag tittar ut på gården tändes lampan i gammelstugan. Då blev jag skärrad på riktigt. För samma kväll var det någon som hade fest i bystugan som är max 50 meter från oss fågelvägen. Så tanken gick till att de var hyss på gång. Gubben ut med kvasten i högsta hugg mor gammelstugan. Men där var det låst och nyckeln låg på sin plats. Så här i efterhand tror jag att mina hustomtar ville göra mig uppmärksam tillsammans med svärfar. För att jag tror sagt han var inblandad i detta lilla hyss. När han första gången sommaren innan han gick bort klev in i gammelstugan. Även han tog cancern och han var sjuk redan vid detta tillfälle. Stannar han tvärt och tittar sig runt och ögonen hans fastnar på golvet. På Sållerömål säger han. -Tänk um eta gove ad kunnå språtja ändå! ( Nu är jag inte ett dugg bra på sollerömål, så ni som kan blunda för grammatiken snälla) Sedan tittar han på mig med tårar i ögonen. -Ja Åke då hade vi nog fått höra många historier. Sedan tog han i gubben och sa det här ska du vara tacksam för, och tacka Naima för att ni fann detta. Ja vart vill jag komma med denna anekdot. Jo Tomtar finns men om det är just jultomten som är en skröna de kan jag inte svära på.

Ja nu bör jag nog avsluta detta för i dag. Strömmen i tangentbordet till paddan tog slut för ett tag sedan. I-landsproblem. Samtidigt så har jag fått sitta här ensam för engångs skull och låtit min hjärna ha storm i tankarna, utan att någon åberopat min uppmärksamhet. Varken här i mitt hem eller via telefonen. Vilket känns bra faktiskt just nu. Sedan återstår mitt bekymmer om att framöver få en bra rutin på allt igen, men framförallt få jobba i lugn och ro. Avslutar med att önska er en fortsatt trevlig lucia afton.

Nu har det gått några dagar igen sedan förra inlägget. Livet liksom bara snurrar på nästan så jag glömt vad som hände i går eller var de i förrgår 🥴😆🤔

Började veckan med kommunfullmäktige och ett långt sådant då jag sitter som ersättare i valberedningen för kommunfullmäktige så började vi redan kl 17:00 för genomgång för alla val till nämnder och styrelser, som sedan skulle beslutas om under sittande möte. Jag kan säga att kommunfullmäktige här i Mora är ett väldigt bra fullmäktige. Det är väldigt gemytligt fast åsikter skiljer sig väldigt ibland. Detta beror på ordföranden och resterande presidium. Under mina tidigare 4 år har jag inte varit med om någon gång där någon gått ut efter mötet och tittat snett på varandra. Min känsla är att vi 41 ledamöter ser fram emot varje KF av flera olika anledningar men mest att dessa möten genomförs så bra.

Fortsätter veckan med kommunstyrelsen informationsmöte på tisdagen. Men det bästa mötet den dagen var på förmiddagen med mina kollegor. När jag fick veta om min cancer kände jag att jag vill inte att mina kollegor som är som min andra familj skulle eller ska behöva känna att de går runt katten som het gröt när vi ses. De ska känna att när som ska de kunna fråga, säga och göra det de vill med/mot mig. Därför begärde jag från våran chef att vi behöver hjälp med detta från företagshälsovården. Vilket vi fick och haft 4 träffar och avslutande i tisdags sedan i maj. Där vi talat om allt mellan himmel och jord som varit relevant för oss. Jag saknar verkligen att jobba med dom. Men jag fixar inte att låsa upp mig och ansvara för en annan människas liv på det sätt det kräver när man jobbar på ett LSS boende. Jag är förbi och hälsar på dom så ofta jag kan. Vilket jag känner ger mig och de boende något bra. Jag blir glad av att jag ser glädjen i dom när de ser mig och jag blir glad av att de blir glada. Så lite skoj gör jag även med dom om tillfälle ges 🥰 samtidigt som jag får ta en kopp kaffe med de som jobbar och hålla mig lite uppdaterad. För plötsligt kanske det händer att jag jobbar igen.

Därför är jag så glad att ha politiken. Det gör att jag känner mig delaktig i sammanhang. Jag kan säga att hade jag bara fått lov att gå hemma dag ut och dag in så hade jag faktiskt nästan kunnat valt döden ist för livet. Med detta kan jag göra något varje dag som har en mening.

Idag har jag slagits med dator och cd-läsaren för att få över bilderna från röntgen till USB så jag skulle kunna skicka över allt till docrates cancersjukhus i Finland. Jag gav upp kan jag säga. Det slutade med att jag skrev ut allt som felade och åkte till Mora för att posta med exspressleverans. Så det bör vara mottaget på tisdag senast. Så nu är ännu ett kapitel öppet för innehåll i mitt liv. Nästa steg är att se till att jag kan finansiera det hela. Jag har en god magkänsla av hopp att de kommer att ge mig en chans att vinna över cancern. Det är inte ofta min magkänsla haft fel. Men som mamma sa – Tro lilla vän än finns det hopp.

Jag passa på och handla medans jag var iväg och konstaterade hur jäkla dyrt allt är. Tänkte köpa mig en korv risgrynsgröt men helsike heller. Så jag handlade de som behövdes och bestämde mig även för att koka gröten själv då jag viste att jag hade grötris hemma redan. Så nu har jag frukost många dagar 🥣 var in till min kära far en sväng och plötsligt hade 2 timmar gått. Känns så skönt för vi kan bara sitta där och umgås utan att säga något till varandra inte mer än vi behöver ❤️ smakade på god utskuren kotlett han gjort och fick känna doften av en Janson som han skulle ställa in i ugnen under kvällen.

Nu är det dags att börja göra natten för mig och hoppas att jag får sova hela natten för nu har min mage valt att jag ska bajsa mellan 4 och 5 på morgonen. Vilket gör att jag vaknar minst 2 ggr då stomipåsen blir fylld så jag måste gå uppgick byta. Sedan vaknar jag när ungarna kommer upp även fast de är jätte duktiga att smyga så vaknar jag ändå. När de sedan gett sig av somnar jag som en stock och kliva upp ur den varma sköna sängen inte känns så glatt, speciellt just nu med det gråa blöta väder. Nej minst -10 nu och lite snö iaf gärna lite sol också så man blir lite piggare i sinnet. Önska kan jag alltid 😁🫣

Gissa om jag ångrar min utgång i går. ABSOLUT INTE. Tror nog att det är närmare 25-30 år sedan jag gick ut själv utan sällskap. Vilket kändes riktigt bra. Jag kände mig trygg med mig själv vilket var länge sedan jag gjorde. Alltså att göra saker själv där jag faktiskt kan tappa ork tex utan tryggheten att ta mig hem tex. Men fan jag kan ju. Väldigt trevligt att träffa gamla vänner och bekanta. Surra lite och dansa gjorde jag också. 💃🏻 vilket jag inte trodde att jag skulle orka då kondisen ligger på en bas nivå 🫣 så även den ska jag jobba med framöver och min muskelstyrka som förlåt kvinnor men ligger på en för mig alldeles för ”kvinnlig” nivå. Men har hela mitt liv jobbat med hela kroppen fysiskt. Har aldrig bangar för att ta i när det behövs. Som jag sa till gubben min för många år sedan. Ja vad ska vi med en ardenner till i skogen när du har en käring som är som en. Detta som lite pik för ardenner är min drömhäst. Jag hoppas verkligen att jag får möjligheten att äga en själv innan jag dör. Tänk alla gånger jag ”brottats” med mina söner på skoj speciellt äldsta och han men han morsan du är för stark och dryg 😂 men han har vunnit. Oftast pga att jag börjar skratta hejdlöst. Lilleman försöker jag fortfarande med de få ggr han kramar om mig. Men känner att jag inte är där jag var men fan att jag ger mig. Så de blir lite extra kramning innan jag får lov att ge mig 😝 så krasst sett har jag flera små delmål framöver. Gäller nu bara att få det att fungera i vardagen. Lära mig att säga nej när jag ska ha min egen tid fast någon annan skulle behöva mig just då. Dags att lära mig att prioritera rätt.

Fick frågan i går hur jag verkligen mår av en som läser det jag skriver. Jag mår och känner mig precis som jag skriver. Ibland skäms jag över att jag får må så bra som jag gör av all cytostatika som jag får. Hyfsade bra blodvärden över lag och återhämtar blodvärden relativt fort. När jag ser de som är grå pga låga blodvärden och mår pyton vill ja bara kunna dela med mig lite av mitt till dom om det hade gått. Själsligt mår jag också bra men de gör även ont där ibland. Det onda är när jag har dålig dag och tänker att jag kanske inte klarar detta, jagbkanske inte kommer att kunna gå på gyllendetider till sommaren med min familj för jag kanske inte lever då. Bara nu när jag skriver så får jag tårar i ögonen av sorg. Jag är så väl medveten om att jag är sjuk och allvarligt sjuk men jag tänker inte sätta mig ned och vara acceptera och dö. Nej jag ska leva när jag lever. Träffade på en person igår som jag allvarligt tittade på och sa. -var rädd om det du har för i morgon kan det ryckas ifrån dig. Du vet ingenting vad som kan hända. Jag skulle aldrig ljuga här hur jag mår. För anledningen till att jag började skriva först på FB och sedan öppnade denna blogg är enbart för att jag vet att det är svårt för mina barn att prata om detta, inte jämt. Jag vill förmedla mig själv till dom, ge dom kanske styrka att göra rätt i deras liv där jag kanske gjort fel i deras liv som mamma. Men framför allt stridslystnaden för att få vara den man är och för det man tror på. Sedan är vi olika smidiga i olika saker. Jag är hel klart en stor klump, lika väl som jag kan vara smidig som en katt. Men framför allt ärlig mot mig själv och de som förtjänar min ärlighet. Så därför har jag inte en anledning till att ljuga här. För då ljuger jag för mig själv och mina barn. Men vissa saker undanhåller jag just nu för jag känner att det inte är dags än att driva ned det offentligt, OCH det har inte att göra med min cancer att göra. Utan annan själslig sorg och frustration. Men den dagen kommer när det är dags för det. Men först måste jag ta tag i det i verkligheten först.

I morgon ska jag försöka få lugnen dos Nelly medans jag lämnar tillbaka frejsan som varit med farmor och farfar denna vecka. Kan ju alltid hoppas att jag får tillbaka lite mera plats i sängen då 🥴🥰😂 anledning till att djuren nästan står mig närmast än mig själv är att de är så ärliga så man ibland blir rädd. men då gäller det att verkligen kunna lyssna på djuren, se på dom, känna av deras beteende mm. Självklart ska jag vara den som är alfan i gruppen, men även den som tillåter dom att vara den dom är.

Nu är de sådär igen. Brain storming ala Naima. Det som kommer upp i mitt huvud skriver jag bara. Men att få behålla någon är det så viktigt att hitta en balans mellan fasthållning av olika slag. Det kan vara känslomässigt, ekonomiskt, och andra sätt att göra någon beroende av en. Hur vill jag ha det. Jo jag vill ha blommande växande människor och djur runt mig. Där de kan vara sig själva utan att känna att dom är fel. Behövs min hjälp för att kunna hjälpa sig själv så förmedlar jag gärna det jag kan och hittar rätt ställe som kan hjälpa. Jag är bara en medmänniska och mamma. Med stor erfarenhet av det mesta. Ibland funderar jag på om jag verkligen är 45 och inte 145 år gammal. Kanske för att jag hela livet varit lite om mig och kring mig. Men framförallt rakt på sak och frågvis?

Jag förstår inte ibland att ni kan läsa min blogg då den absolut aldrig har en klar röd tråd. Men jag är så tacksam för att ni läser iaf 🥰 idag har jag tagit mig en välbehövlig vilodag. Var länge sedan jag var uppe och i farten fram emot 4 tiden en natt. Bara varit, sovit ätit och inte gjort något mer ansträngande än att gå på toaletten när behovet uppkommit 😂 i morgon är det första advent så hoppas ni alla får den dagen som ni själv önskar. Kram på er till nästa gång ❤️

Veckan har varit riktigt bra faktisk. Påbörjade kur nummer 11 i onsdags och kopplade bort pumpen i dag. Jag känner att det finns hopp att jag kommer ta mig ur detta med livet i behåll.

Idag är det 2 veckor sedan jag skrevs ut från sjukan igen efter tappning av cystan. Än känner jag inte av att den fyllts på. Peppar peppar. Men När de drog katetern så läckte det vilket gjorde mig lite bekymrad. Vilket jag kan ha haft rätt i. För sista CTn så visade sig att det var lite vätska i buken, som möjligt kunde komma från cystan. Katetern satt ju i fyra dagar och det kommer även ut lite tjockare materia. Vilket gjorde att jag funderade över och lyfte med läkaren på avdelningen att spola vore en god idé. Vilket han höll med om. Annars är det mesta stillastående just nu efter ytobytet. Förändringen är minimal och inom felmarginalen som de säger. Vilket innebär hur skikten i röntgen blir efter som jag inte ligger exakt precis lika varje gång.

ast jag försöker det iaf. Men jag kan ju ligga lite högre eller lägre på britsen mm. Just nu känner jag att jag har läget under kontroll och alla papper och röntgenplåtarna från dag ett och diagnostillfälle. Tyvärr så fick jag röntgen på CD-rom lite gammalmodigt kan jag tycka. Så jag har i dag införskaffat en sådan som jag kan använda på mina olika enheter. Ja jag vet att jag sagt tidigare att jag skulle skicka till finnarna tidigare i veckan men det kom en liten sak emellan vilket var denna läsare. Men nu är jag upptryckas och har snart allt till datorerna. Vilket också känns konstigt och talar emot min inställning. Man blir mer och mer beroende av dessa skärmar.

Skärmar var det ja. De för mig i tanken över på de bekymmer som visar sig i skolans värd. Av ren oro för framtiden funderar jag över hur vi ska komma åt bekymret med att komma åt att fler och fler barn och ungdomar i Sverige inte kan räkna och skriva. När IPads och datorer skickas på barnen redan i förskoleklass eller i första klass. Som förälder kan man bestämma att vi har skärmfri kväll. Men vi kan hjälpa dig med läxor om du vill. Meeen jag har det i min padda!!!! Min tro att vi ska komma åt detta är att från förskoleklass fram till och med minst tredjeklass återgå till fysiska läromedel. Matteböcker och skrivböcker. Medans läroplanerna behöver ses över på riksnivå. Med den ”nya” som kom från Jan Björklund i början av 10talet får vi nog känna av nu, med att eleverna och lärarna har alldeles för höga krav redan från början ist för att fokusera på att det grundläggande kunskaperna får största fokus. Papper, penna, skriva och räkna. Detta får mig att tänka på min mamma och hennes handstil och skrivstil vilket är för dagens ungdom ett helt oläsligt hantverk. Men ack så fint. Jag är inte den bästa på att skriva vackert men jag kan iaf. Så jag kan läsa och anstränga mig mer när andra behöver förstå vad jag skrivit. Där kan jag har blivit lite lat i o m kursen på gymnasiet stenografi. Även den har jag glömt väldigt mycket men i mina egna anteckningar kan jag korta ord som endast jag kan tyda 🥴 Ja mycket oro för de unga har jag och hur olika beroendet slår på både gott och ont. Lika har vi det med det kontantlösa samhället som gör att barn inte lär sig lika lätt och kanske bra pengars världen, men mamma du har ju kortet. Mmm ja men kanske inte pengar på kontot. Men då kan du ju gå till väggen och ta ut. Neeee jag har inte pengar på kontot. Många funderingar har jag och något måste vi väl kunna hjälpas åt för att se om vi kan hjälpa våra unga. Redan från start. Kanske kunna få till en förändring på riksnivå. Men om inte jag som både mamma och politiker (lokalt parti) kan påverka själv så kan vi tillsammans kanske göra det, med att vara en aktiv förälder och ärligt kunna påtala för skolan när vi ser problem/bekymmer för vårat barn men även ta till oss om skolan flaggar för lika. De är här vi kan försöka få tillbaka det grundläggande. Gamal beprövad lärotekning/medel är inte fel, vi har ju lärt oss. Jag har full förståelse och respekt för de som har svårt med siffror och bokstäver, då ska tex padda och dator ses som ett hjälpmedel för dessa barn och ungdomar. Så här ser jag på saken och detta är min tro på en början att vända detta skepp på rätt köl igen. Lika det att barn som är på dagis/förskola ska få vara barn, grunden där ska inte vara skolförberedande kunskaper. Hur blir det då för de barn som inte går på dagis där föräldrarna inte behöver den tjänsten. När i hela friden ska barn få vara barn. Leka och använda sin kreativitet för att lära sig och lära av misstag. Jag må vara lite gammelmodig i mitt tänk ibland men jag är inte fyrkantig och absolut inte som någon annan. Jag har även full respekt för de ni tror på och med det borde vi kunna hitta en alldeles perfekt väg framåt för våra barns kunskap. Ja nu lägger jag detta åt sidan, men delar så gärna med mig av mina tankar. Men ser jag att du äger åt den som din kommer jag nog bli lite sur, kom bara ihåg vem som sa det först. Detta skriver jag för att jag redan blivit snuvad på mina ideér tidigare. Vilket jag tycker är fult. Jag samarbetar gärna. Tack för det ordet.

Som sagt så har jag idag fått pumpen bortkopplad, varit sugen på att gå på lokal här i kommunen och Lasse-Stefans. Har jag varit flera veckor. Inte har de suget minskat heller så nu på eftermiddagen lyckades jag få mig en pilett så jag ska ut på lokal 🫠🥰 Gubben vill inte men då får han väl vara hemma å gro då🥸🤪 Så nu väntar jag på att han och nisses fjälla ska fixa klart maten och skriver här med en lyxig Breezer och smuttar på. Ja för mig är det lyx. Så ser ni mig på Parken odräglig 🤪 så vet ni var jag hör hemma. Har inte varit ut på lokal på detta viset på minst 3 år nu så nu jäklar. Ja jag har saknat det väldigt mycket, tror sagt att sista gången var 2019 då jag och gubben var till Tällberg på Klockaregården och Lars-Kristers med hotellnatt. Om jag ska upp och 💃🏻 får vi se vad orken är men någon sväng kanske det kan bli. Som jag sagt så måste jag få leva när jag lever.

Nästa sak jag funderat över och med stor sorg är orättvisor. Börje Salming vilket tragiskt avslut på livet. Ingen ska behöva få ALS bara känslan av att bli instängd i sin egna kropp. Men är så tacksam över allt han gjort och delat med sig. På gott och ont kan det vara bra att sjukdomsförloppet gick fort. Denna gång hoppas jag att det var det bästa. Men har även förståelse för de anhöriga att inte kanske hängde med. Men för Börje kanske det var bäst såhär. Som jag skrivit på min FB sida EN stjärna här på jorden har slocknat men en ny stjärna på våran galax har tänds. Vila i frid Börje och tack för allt.

Med detta önskar jag er alla en fin helg och en trevlig 1:a advent ❤️ Kram från mig till DIG

Har nu under några dagar fått smälta in provsvar, och i morgon ska jag träffa onkologen. När cystan var ett faktum så säger onkologen att vi måste byta cytostatika. Evidens säger att när sådant här händer så ska de bytas typ. Min magkänsla säger mig att detta inte är ett bra alternativ. Cystan är inte malignt och inte säkra på att det är cancerceller i vätskan som de tog prov på. Det är nästa så hela jag skriker nej. Vilket också för att jag begär en ny utlåtelse från Huddinges onkolog och MDK-lever på Huddinge. Inkl ett personligt brev från mig. Svaret från onkologen blir jag mäkta förvånad över då deras utlåtande inte antyder något till den senaste röntgen eller prover, utan mer till den absolut första röntgen både CT och alla de olika MRT som jag genomgick i februari/mars och de prover som togs då. Inte ett ord om förbättringarna som varit väldigt bra. Det som gör mig ännu mera tveksam till deras utlåtande är att det även denna gång inte verkar vilja träffa mig personligen. Men att de ska ha en konferens med MDK-lever. Så jag väntar ännu på den. Och remissen för second opinion är skickad i slutet av september, så det har också tagit 2 månader hittills. Iaf visade CEA provet (cancermarkörerna) på en försämring. Inte extrem men från 10 till 15, och min resa började på 47 och detta prov ska i denna region ligga under 3. HUR GICK DETTA TILL? Den nya cyto skulle ju vara bra för både cysta och cancern. Min magkänsla var inte så fel när jag blev informerad om byte. Så just nu är jag så less, förtvivlad, arg och många fler känslor samtidigt känns det som. Så i fredags ringde jag till ett cancersjukhus i Helsingfors. Vilket jag inte ångrar en sekund. Skrev in mig efter samtalet. Så nu ska jag få regionen och ge mig precis alla anteckningar och röntgenbilder som blivit gjorda från dag 1. Detta kommer att kosta en del, viss del kan jag få från försäkringskassan men bara upp till vad motsvarande behandling skulle kosta här i Sverige och resterande om det är dyrare får jag lov att finansiera själv. Bara den första konsultationen/second opinion och vad de kan erbjuda mig kostar 7000:- den kostnaden fixar jag men om det blir dyrare så måste jag se vad det finns för möjligheter till finansiering som tex fonder. Iallafall så kändes det väldigt tryggt att tala med dom och faktiskt så känns det som att de kan hjälpa mig. Att de tänker lite utanför ramen, att de ser möjlighet och inte endast hålla vid liv så länge det går. För någonstans med att mina värden och metastaser som minskat väldigt mycket så känns det att jag har en möjlighet att klara detta med RÄTT hjälp, men även en läkare som förstår att jag menar allvar med de jag sa från första dagen på akuten när detta uppdagades. – okej! Men bara så ni vet kommer jag att strida för mitt liv. Ända in i kaklet och där efter flytta på väggen. Orkar inte höra en massa nja vi får se. Det lovades strålning bla men det har jag inte hört ett ljud om, jag har bett om att ta bort rödtjuten och tarmbiten som sitter kvar med tumören. Ta bort hela maskineriet jag är klar med egna barn. Men det är precis som att nja vi draaaaaaaaaaaar ut på det. Som jag skrev i ett tidigare inlägg. Tänker på alla dom som förlitar sig blint på sin läkare. Jag gjorde typ det under protest i 6 månader, mycket pga att de inte lyssnade på mig utan var sååååå säkra på att smärtan jag hade var fibromyalgi då de inte hittade något annat vare sig på röntgen eller prover. Men inte ett cancerprov togs under denna tid. Men som sagt nu ska jag bryta ihop några dagar till, sen är det dags att resa på sig och hoppa upp på hästen för att fortsätta striden för mitt liv. Den här skiten har stulit alldeles för mycket av mitt liv.

Förövrigt mår jag faktiskt bra efter förra veckans sjukhusvistelse. Har fått mig en rejäl dos barnbarn under veckan. Vilket fantastiskt litet liv hon är. Även en rejäl dos av hennes fantastiska mor, vilken kvinna hon är 💕 Men även en rejäl dos av hennes far ❤️ Lillgrabben är mest kär just nu och bara det värmer mitt hjärta 💖 En go tjej han funnit.

Har lite dåligt samvete över min far, men jag får sträcka upp mig lite och skärpa till mig med att besöka honom. Vi är väl lite samma lika, men jag kan faktiskt fara för bi honom på en kaffe varje gång jag är in till Mora. Så i kväll tog jag tillfället och besökte honom efter politiska mötet jag var på. Han är tusan mig den bästa pappan jag någonsin kunde få ❤️

Blev även en tur till leksand i dag då gubben hittat en degblandare av större och starkare modell. Han är helt inne på att det ska bli julbak i gammelstugan. Han har verkligen lagt ned tid på att återställa den gamla bakugnen där ute och snart är han i mål. Bara valvet/taket kvar på den nu. Så vi funkar på bästa billigaste alternativet att hålla värme så bruket kan torka som det ska och inte frystorka och ramla ihop. Så snart har vi kommit på det också nu när man inte vet vad elen kostar från stund till stund.

Nä tack och godnatt. Nu behöver jag ladda inför läkarbesöket i morgon. Frågan är bara om jag kommer att vara laddad på rätt sätt när jag väl är där. 🧐🤔

Började dagen en tur till Falun med lillgrabben. Hans sällskap är helt annorlunda 😆 men vi fick iaf några timmar egentid på hans vis 🥰 medans jag väntade på honom for jag till plantagen en sväng. Tänkte jag skulle fynda lite nya blommor. Men jösses vad dyr dom blivit. Blev en liten ampellilja för 50:- och 2 amaryllis för 150:- hyacinterna fick då vara pga priset. Men en bukett med snittblommor då. Jo tjena! Nä jag får nog njuta av de lilla jag har.

En vända till nusnäs och hälsa på ”mina” flickor. Fick en dos Nelly 🥰 hon är helt fantastiskt den där lilla tösen. Hon får mig att skratt så gott. Både på gott och ont. Lite taskigt att skratta åt henne men hon har så härliga ansiktsuttryck utöver de vanliga. Tror de där kommer att bli en klok liten tös ❤️

Förövrigt har jag känt mig energifylld idag. Jag är på väg tillbaka till de jag varit de sista 9 månaderna. Cystan och infektion drog undan mattan en sväng. Men den har jag nu tagit tillbaka. Det är min matta och den ska ni ge tusan i. Tar ni den tar jag tillbaka den. Basta! En vända på sjukan för provtagning inför röntgen enligt order från sjukan i morse, då de ringde och sa att jag ska då röntgen i morgon. Jag började fundera i förrgår om snigelposten tappt bort min kallelse till röntgen så jag ringde cytosköterskan. Men onkologen hade glömt att skriva den. Så det är inte bara ett att vara sjuk man måste både vara lyhörd och ha full koll på om saker sker som de ska och har blivit sagt.

Hem och käka lite rester, en powernap på ca 15 minuter. Sen har jag städat och städat. Men nu får de vara nog för i dag. Är en ny dag i morgon att fortsätta på. Nu sitter jag framför tv och skriver samtidigt som jag tittar på hela Sverige bakar. Reflekterar dagen.

Denna dag har varit både upp och ned. Idag är det 3 år sedan mamma lämnade jordelivet. Pancreacancer tog hennes liv. Brukar trösta mig med att hon fick bli 83 år och 5 barn 10 barnbarn och 7 barnbarnsbarn. Men saknaden är stor vissa stunder. Mellan gråt och ilska är jag så jävla less att cancer tagit de som stått mig nära. Farfar, mamma, svärgubben mfl. Farmor och mormor fick jag aldrig träffa då cancern även tog deras liv. Farmor var 42 år och hjärntumör, mormor var 60 år och bröstcancer. Men cancern ska fasiken inte få ta mitt nu är de dags att vända på den här skiten. Samtidigt bär jag på lite oro, i morgon ska jag göra ny CT-röntgen för att se om cytostatikan gör de den ska men jag ska även ta stora blodprovet inkl CEA=cancermarkörer. Jag önskar så att livet är med mig och att de visar åt rätt håll båda. Ska träffa Onokologen på måndag så då får jag reda på även hur röntgen ser ut. Jag varken vill eller ska dö än på 39 år och 3 månader så de så. Jag har förmycke kvar att ge både mig själv, de närmaste och samhället.

Medans jag plockade lite och letade i några lådor hittade jag lapp från BB sängen och mitt och mammas armband som visade att vi hörde ihop på BB. Kändes som det var meningen att jag skulle hitta fram det i kväll. Kände både sorg och värme samtidigt. Mina tankar snurrade. Jag vet varför mamma gav upp just denna dag. För att hon viste att hon skulle inte orka en extra dag. För den 17:de skulle hon inte lämna oss, inte på Naima dagen. Den dagen skulle inte få bli sorgens dag, speciellt när båda hennes döttrar och hon själv bär namnet. Jag vet att hon vill att vi bär namnet med värme och inte sorg. Samtidigt som jag är så tacksam för att lilla Nelly får bära namnet vidare. Jag vet också att mamma skulle vara stolt som en höna 🥹 om hon varit i liv över det. Men hon sitter där någonstans och tittar på oss och är stolt.

Ja nu är de snart dags för att göra natten och krypa ned i sänghalmen.

Jag gör så mycket jag bara orkar och lite till. Men jag är extra trött just nu. Vilket jag finner lite flera orsaker till. 4 nätter på sjukhus. Sover inte optimalt där kan jag säga. Det är som att ha jouren på jobbet, sover men inte på riktigt. Försöker man ta en lite lur så är det någon som knackar på. Infektionen jag har, har haft i kroppen, tappningen av cystan och det ingreppet plus all antibiotika och just nu efterföljande kur. Det har tagit på orken. Så just nu gör jag allt för att komma tillbaka igen. Men har väl aldrig under mitt liv mått direkt dålig av att sova och vara lat. Men nu är det lite så, då jag känner att det blir lite för mycket av den varan. Hjärnan har inte behövt jobba speciellt mycket heller.

Har i dag iaf fått en del gjort, städat lite, politiskt arbete, lagat mat, handlat, diskat och stickat. Studerat 2 kliniker en i Finland och en i Tyskland. Nästa är att kolla in försäkringskassan och hur jag ska gå tillväga där, för jag har faktiskt möjligheten att söka hjälp där ifrån för att kunna genomföra detta. Jag har inte tänkt ge upp jag ska överleva detta och dö av ålderdom.

Jag är väl medveten om att jag tappt väldigt mycket av min fysik det sista året. Vilket är en stor sorg speciellt när jag tycker en vanlig matkasse är tung. Jag har aldrig varit en atlet men jag har alltid haft en ”bonnstyrka” och den är inte alls där jag var. Jag skulle vara tacksam om jag fick tillbaka hälften av det jag tappat inom en ganska snar framtid.

Nästa vecka ska jag träffa min Onokolog igen. Men först ska jag ta prover denna vecka men även en CT. Jag har funderat om den remissen blivit missad eller om det är snigelposten som slarvat bort min tid. Så när jag kom på detta under dagen var jag för sent ute och ”slussarna” var stängda på sjukan. Så i morgon får jag lov att prioritera att ringa dom samtalen först.