Sitter i baksätet på min bil, en väldigt fin vän är våran chaufför i dag.

För drygt 12 dagar sedan blev det klart att vi skulle åka till Laos och hälsa på gubbens morbror som bott där i 35 år. Han har luskat i cancervård där nere. Med ekonomiskt stöd från honom så flyger vi i morgon från Arlanda.

Med både sorg, lite oro men också tacksamhet lämnar jag/vi vår trygga vardag. Själv har jag aldrig varit borta så här länge som planen är nu. Så det är mycket av varför hjulet snurrar fortare än vad ekorren sprungit de sista veckorna. Mycket som ska fixas och mycket som skulle knytas ihop innan denna dag. Men framförallt informera de personer som är mig absolut närmast och de som det kan drabba att jag inte finns på hemmaplan. Få alla papper på plats ja mycket har det varit.

Hur som så kommer jag inte att göra något eller godta någon form av behandling om jag inte känner mig trygg och har rätt känsla i magen. Det kanske blir så att inget sker utan vi helt enkelt får en skön semester och är hemma om 2-3 veckor. Inget är hugget i sten. Men det ska bli trevligt att få träffa Kjell och Bee och deras lillgrabb Jimmy som vi inte träffat på 6 år och sedan har Kjell en dotter också som vi aldrig träffat så även det ska bli ett spännande möte. Ja detta kan bli mitt livs sista äventyr tillsammans med min älskade ❤️ vi som har så mycket mer på våran bucket list som vi skulle göra när vi blev ”vuxna”.

Nu går resan och strax lämnar vi Mora, genväg över Uppsala för att hämta upp pappa och ta en fika med han och Eva också. Just nu vet jag inte vad jag ska skriva mer. Känner mig ganska tom och dränerad. Tårarna rinner till och från. Jag saknar redan barnen med deras respektive och barnbarnet lilla hjärtat. Kramade om djuren innan jag for och tårarna bara sprutade. Är lite orolig att hundarna kommer i någon form av sorg då ingen av dom varit från oss mer än ett par tre dagar. Men jag vet att alla är i goda händer och har god uppbackning från flera håll. De kommer inte vara ensamma ❤️ ❤️