Sedan sista inlägget har det hänt väldigt mycket i mitt liv både på gott och ”ont” så därför har jag helt enkelt inte haft ork att uppdatera på kvällarna inte nu heller egentligen. Men känner att jag måste iaf visa livstecken. Just nu tror till och med att det är första gånger i mitt liv att hjulet snurrar fortare än ekorren springer 😝 fortsättning med bromsmediciner sedan besöket hos onkologen i fredags. Känner att något gott är på gång framgent iaf. Behandlingen som Finnarna kunde se som ett alternativ finns inte att tillgå här i Sverige då de inte är godkänt här heller. Så nu ligger min förhoppning att det kommer att bli det i Finland vilket kan innebära att det kanske inom något år kan bli godkänt även här. Men fick tydligt veta att den behandlingen är väldigt dyr även här om den skulle bli godkänd i Sverige också. Att möjligheten att få komma med i någon studie är lika stor som ett nålsöga fick jag också veta. Må så vara när cancer mutationer är olika. Och varför ska jag följa normen nu i mitt liv när jag aldrig gjort det förr. Även att mag tarm onkologer är väldigt få i vårat avlånga land. Frågade om min onkolog hade kontakt med Lund, Sahlgrenska och Umeå. Vilket jag fick veta att så var fallet. Vad är det då som gör att ingen vågar tänka utanför boxen. Jag har inget att förlora. Med det jag kommer att skriva om i morgon så var det sista jag sa till onkologen att kanske hen ska starta upp en studie på min mutation tills jag är tillbaka. Nu får jag tårar i ögonen igen. Men jag var även väldigt tydlig med att jag vill inte dö än. Jag är inte klar. Var jag också även då med tårar rinnandes med för kinden. Med att nästa stund brista ut i ett hjärtligt skratt. Onkologen tyckte att vi var fantastiska då vi kunde växla mellan skratt och gråt som vi gjorde och att vi är så raka med varandra. Jag och gubben min alltså 😎

Försökte skriva här några ggr föra veckan men det gick bara inte det var för jobbigt. Förra veckan den 22/2 var årsdagen efter att jag for in akut och fick veta att jag hade en tumör i ändtarmen. 23/2 ett år sedan jag fick veta att det var så allvarligt som det faktiskt är. 25/2 för ett år sedan, stod jag för första gången i duschen efter operationen på lasarettet. Fick ett känslobryt och tårarna bara sprutade lika mycket som duschens strålar spolade ut ur munstycket. Rädslan att gubben och ungarna skulle vända mig ryggen pga av cancern. För att det skulle vara för jobbigt för dom att vara nära detta. Den kvällen ringde jag gubben och talade om detta. Han jobbade eftermiddag så han var på jobbet. Svaret jag fick då var så klockrent – varför skulle jag göra det! Så det är en del av hur allt snurrar så fort just nu åt mig. Jag talade om för onkologen att nu har jag/vi stridit ett år nu är de dags för att strida ett år till. De behandlar jag gått igenom så är han lika förvånad och glad för min skull att jag fortfarande är så pass fräsch som jag är. Det är jag även själv. Men hade jag inte haft de åtaganden och uppdrag jag haft och har så kan jag lugnt säga att jag hade nog inte varit där jag är i dag. Känslan att veta att jag överträffat vårdens dom är faktiskt ganska skön. Jag har tron på mig själv fortfarande att jag ska besegra denna objudna gäst. Önskar bara att vården hade kunnat ha samma tänk. Hade kunnat ge mig den möjligheten här i fina Sverige. Tänk om takten på forskningen kunde öka. Tänk om regeringen kunde ge större förutsättningar för det. Tänk om fler läkare kunde tänka sig att bli onkologer. Tänk om man tänket öppnas upp. Tittar mer på och antar mer från andra länder i världen. Som jag kanske nämt tidigare. Vaccinationen mot svininfluensan och covid, covid något snabbare blev godkänd så fort. Medans andra mediciner och behandlings möjligheter ska behöva ta år för godkännande här i Sverige. Just nubbar jag ingen statistik men men hur många dog i covid 2020 här i vårat land och hur många i cancer. Hur många av alla dödsfall vi har här i Sverige per år dör i cancer. För någonstans känns det som att forskningen runt cancerbehandlingar går väldigt sakta fast vi kommit ganska långt, jämfört med för 20 år sedan. Det är mycket jag inte förstår men lika mycket funderar över hur prioritering sker. Är det som en ”norsk” tändsticksask?! Chansen 1 av 10 fungerar. Ja jag vet faktiskt inte. Men 3-4 vanligaste cancerformen i vårat land borde kommit längre än så här. Ja jag vet också att allt beror på mutation men även där. Jag är beredd på att ta sådana skador som bot kan ge som tex nervskador. Bara jag får leva.