Dagarna går en efter en och jag är lika tacksam varje dag jag vaknar och kan ta han om mig själv. Bara att få sätta sig på sängkanten och titta ut genom fönstret för att kolla väder och försöka gissa temperatur. Ofta felar det inte så mycket. Sedan få säga godmorgon till djuren där de kommer en efter en och ”slänger” sig på mig. I morse vaknade jag vid 5 tiden och var kissnödig. Upp rundar fotänden på sängen. Där ligger jämten och små sneglar upp på mig. En lite klapp på huvudet precis som vanligt innan jag rusar vidare till toaletten. Där knackar det på dörren och dörren öppnas alldeles av sig själv tyyyp. In kommer som vanligt dansksvensken. När jag kryper ned igen för att sova någon timme till kommer mor&son katt och lägger sig på bröstet, dansksvensken mellan benen och jämten kryper upp och knölar ned sig mellan mig och gubben. Loman han lägger sig i fotändan. 160 säng är för litet helt enkelt 😂 men finns de hjärterum fin stjärterum 🥰 Jag har aldrig gått på toaletten ensam hemma känns det som sedan Niklas föddes. Ungar, djur och ibland gubben. Men samtidigt som det inte är något som stör mig, samtidigt som det gör det ibland. Här har vi suttit på dass med öppen dörr för att samtal, lek mm har pågått samtidigt. Då har man haft koll på läget. Har växt upp som ensambarn fast jag har fyra syskon. Där den yngsta av de äldre är 16 år äldre än mig och redan då börjat jobba och jobbade borta. Så ensambarn har jag varit men ändå inte. Det är faktiskt ”lillebrors” ”fel” att jag och Tomas träffades. Brorsan och hans fru köpte hus här på ön och granne med svärmor. Jag brukade alltid vara en vecka hos dom på sommaren och någon natt då och då. Denna vecka hade det kräftskiva för grannarna och jag då 13 år träffade Tomas och hans familj för första gången. Jag vet att jag har en bild från den kvällen på oss som svägerskan tog. Ja de var på den tiden han var ung och snygg, för fin var han. Sedan tog det 3 år till och jag som samma år vi träffades fyllde 16 år. Hur vårat dateande började de får vara en historia jag gärna berättar vid köksbordet. Men roligt var det, där han kom med sin 142:a hem till mig. Med raggsockor och vinterabetskängor, långhårig med sitt mörka jättelyckliga hår och på det Olles brorsa. Ni som gjort värnplikten i m59 munderingen vet precis vilken mössa jag talar om. ❤️ I huset vi bodde då var det en lackad furutrappa med 2 kurvor. Själv lärde jag mig tidigt hur man tog den trappen ned endast med 2 kliv. Minns jag inte fel var det 17 trappsteg. Kan säga att Tomas inte var den första som stod på öronen ut över den trappen. Högblank lack och sedan bonade mamma trappen minst 2 ggr om året, så den som. Inte var van så var den trappen rena rutschkanan 🤣 En av föredetta flammorna rullade ned för den trappen en gång 😆 stackare.

Jag mycket minnen dyker upp när man bara sitter och är, sitter med en kaffe i handen och bara tittar ut genom fönstret. Både sorgsna men även många glada minnen så man nästan sitter och asgarvar för sig själv. Har i dag haft underbara timmar med min ”lillebror” fast det är den ålderskillnaden mellan oss så har vi mycket gemensamt. Han berättade om en sak som fick mig att skratta så tårarna nästan började rinna. Ett minne där jag inte ens var född. Men jag såg mamma framför mig. Hon var aldrig förtjust i skogsödlor, ormar och möss. Tänk er då 2 pojkar fyller en gammal kaffeburk med plastlock med skogsödlor och ställer i ”köket” i sommarstugan. När mamma sedan öppnar den för att göra kaffe men i burken har nog till och med spåret av kaffe doft försvunnit. Jag bara ser mamma framför mig ❤️😂 Med det kom jag på när jag och Niklas var hos mellan brorsan och svägerskan. Niklas var inte gamal och de hade inte fått sin pojk än. Iaf var jag och Niklas ute och kollade denna regniga förhöst dag och han hittade en mask. Han kan ha varit 3 år då drygt. Han hittar en mask en liten en. – Mamma kolla vilten liten mask. Jag som var ruggig ville ju in i stugvärmen och få en kopp kaffe. – Ja titta, ta den med dig in och visa Teresa. Han nästan sprang in med masken i handen. -Tesa titta här ska du få vad jag hittade. Hon fram med handen och Niklas lägger masken i hennes han. Jag ser skräcken i hennes ögon. Åååå nej de va ju inte länge sedan vi satt och talade om detta och att hon inte alls var förtjust i daggmaskar. Den gången var jag nog nära att få en BPL (boxpåläppen) 🤣 För jag hade då för stunden helt glömt det. Men kan lova att jag aldrig efter det glömt. 😇 Men hur som var varenda minut med lillebror idag något som jag är så tacksam för och gjorde mig varm i hela hjärtat. Det jag konstaterade för mig själv är att vi snart är lika gråhåriga 🥰 Detta var den bästa dagen detta år hitintills. Hoppas på många flera sådan här dagar detta år.

Innan min och brorsans date var jag på lasarettet för provtagning inför cytostatikabehandling nr 13. Kollade provsvaren i kväll. Som det strut så är risken att det inte blir någon behandling till veckan. Kan ju hoppas att de räknar med att det är 4 dagar före denna gång och värdena har blivit bättre, och acceptabla. De är neutrofila som spökar. Samtidigt tänker jag på Finland och mötet jag ska ha via länk på måndag. Jag vet inte om jag ska hoppas för mycket men jag hoppas verkligen att de har något att erbjuda. Men är också rädd att bli besviken. Inget är ju säkert för mig längre. Varje dag är en gåva och jag är verkligen inte klar här i detta livet. Insamlingen trillar det in lite undan för undan och jag är så tacksam för det lilla var och en skänker de är lika mycket värt som det lite större som kommer in. Jag ser hur det kommer att kosta om dom nu tar mig under sin vård. Resor, logi, mat mm. Så varje liten krona är som guld för mig. Jag vill verkligen inte att detta ska påverka min familj mer än det redan gör. Jag ser mer än de tror och känner mer än de önskar. Det är faktiskt inte bara för mig detta är en utmaning utan för oss alla. Det är så mycket som rör sig i detta huvud ibland så jag själv blir smått tokig på mig själv. Hur, vad och när ska jag göra det lättare för de närmaste. Hela tiden även omedvetet blir det så. Här om kvällen tog jag det där jobbiga samtalet med lillgrabben. Så svårt för mig hur ska det då inte vara för en snart 16 åring.- Vännen det är svårt att tala om detta utan att få tårar. Och rösten svek mig lite. -Mamma de gör inget. Säger han till mig. Hur ska man tala om för en 16åring att mamma kommer att dö, men hoppas nu att jag kan få många år till med hjälp från Finland men inget är en garanti. Ja de var ett av de jobbigare samtal jag haft i mitt liv.

Men idag är i dag och varit en värdefull dag för mig på många plan. Nu sitter jag här i sängen med dansksvensken bredvid mig. Jag har även skickat iväg min första kallelse som politiskt tillsatt ordförande för stiftelsen Siljansfors skogsmuseum och kulturfond. Kändes konstigt men bra. Jag har en stor kostym att fylla efter avgående ordförande. Men förhoppningsvis ska jag sakta men säkert växa i den. Det är som jag säger jag har så mycket kvar innan jag är färdig här. Jag vill inte missa det. Är så tacksam för allt jag har och kan göra och genomföra. Nu ska jag lägga upp 72 maskor på stickorna för att sticka klart långsukka nummer 2 till Niklas så han får en till varje fot 🦶

Tack för omtanke ni visar, jag vet inte hur jag ska kunna tacka. Men tror jag finner något framöver. Swish nummer är 072-4520907 kom ihåg att skriva GÅVA i meddelandefältet ❤️