Påbörjade och genomförde rond 12 i livsuppehållande cyto behandling denna vecka. Efter senaste besöket har onkologläkaren har mer och mer landat i att svensk vård har bestämt sig för att bara hålla mig vid liv så länge det går. Känner inte att jag har deras support i min strid att jag ska fan klara detta. Är Sverige så fyrkantigt så man måste söka vård i annat land när man redan från start är utdömd. varför inte ge den personen en chans att överleva. Jag har endast haft lite väl låga neutrofila på proverna. Även andra har varit under referens men inte på samma vis, har aldrig varit under 100 på Hb osv. Jag har mått fysiskt bra lite extra trött emellan, med full förståelse när kroppen jobbar på för fullt hela tiden. Sista 10 dagarna (nu är det jobbigt att skriva detta) har jag gråtit floder, skrikit ut högt JAG VILL INTE DÖ, JAG ÄR INTE KLAR HÄR. Gubbens kramade mig länge och har aldrig känt den starka värme och kärlek i en kram från honom för. Med det säger jag inte att det finns värme och kärlek bakom varje kram vi ger varandra. Jag ser hur mycket han vill göra för att underlätta för mig i hemmet, samtidigt som jag får dåligt samvete för att jag inte orkar hjälpa honom med det. Jag vill in te slita ut honom men jag ser att det börjar bli mycket även för honom, med jobb och allt annat runt om kring oss. Han är sliten, jag är orolig för vi behöver varandra. Vi har gått igenom många eldar och sjöar tillsammans, vi har byggt en styrka tillsammans. Jag har alltid accepterat hans åsikter och tänk. Men har även då hjälpt till att väga in andra vinklar, vilket har hjälpt honom på hans livs stig. Vi har hjälpt varandra att gasa och bromsa våra tankar och idéer. Stöttat varandra i olika beslut vi tagit. Ja jag vet inte hur jag ska kunna beskriva det så ni förstår. Men i den mannen finns det en stor go nallebjörn som många inte ser eller kommer att få se. Det som skrämmer mig mest är att vår yngsta är väldigt lik honom eller snarare extremt lik honom. Vilket gör att jag hoppas han hittar en livskamrat som på samma vis. Där de båda kan bli ett stöd för varandra. Man ska inte hålla fast varandra men hålla sig färst vid varandra så att säga. Jag har reflekterat även över andra människor runt mig och vilka som verkligen finns där. Flera från helt oväntat håll men även sådana som behövt höra att jag ser och sett dom.

När man väl börjar reflektera över livet och PÅ RIKTIGT fått veta att man inte är odödlig och att våra dagar räknas, man vet aldrig när dagen för döden är här. Den kan även för mig vara 30 år fram i tiden lika väl som den kan vara om en timme. Det är då man med öppna ögon verkligen börjar fundera över alla höga krav man ställt. T ex följa mode, senaste mobilen, dyraste bläser bössan med ett sikte för tiotusentals kronor. Senaste bilen, konstant renoverande av hem för att följa trenden, byta soffa för den som man har inte passar de nya tapeterna osv. Men ärligt hur många av er som läser (nu vet jag att många av er är skogsmänniskor så ni räknas inte 😁) Skulle klara en vinter utan en så vardaglig sak som vi tar för givet i dag som EL. Något som vi gjort oss beroende av så faktiskt jag blir mörkrädd. För ett tag sedan kollade jag i gamla saker från min fars barndoms hem. Då kom motboken fram och ransoneringskort. Skulle vi i dagens Sverige klara av att leva efter det. Skulle vi klara oss utan alla krämer för hud lyster eller smink för att göra oss ”vackrare” varje dag. Själv sminkar jag mig sällan, har blivit lite mer sista tiden men då oftast endast maskara.

Ja sista 10 dagarna har det hänt mycket i mitt liv. PÅ en nämnd kom en kvinna fram till mig, jag vet att du läser detta. Ärligt hade jag inte räknat med det. Kvinnan hade liknande känslor och upplevelser med samma onkologläkare, vän som det inte gick vägen för mm mm. Den kvinnan erbjöd mig hjälp att hitta rätt klinik i Tyskland som jag också kan vända mig till om inte Finnarna har något att erbjuda mig. Jag är så tacksam för all kärlek och värme jag får från alla olika håll så ni kan inte tro. Den ger mig styrka, mod och kraft. Att efter detta mentala ras jag går igenom just nu sakta men säkert klättra upp igen.

Igår på julafton hade jag fullt upp att hålla ångesten tillbaka, dödsångesten. När äldsta grabben kommer med sin lilla familj och har lillebror med sig, samtidigt som min far är hos mig. Samtal för att önska mig en god jul och meddelanden. Vi sitter vid bordet och äter mitt emot mig sitt äldsta med barnbarnet i knä och bredvid hans fina fantastiska flickvän. Jag tittar på Nelly det lilla livet med sina stora vackra blåa ögon. Det lilla charmtrollet. Tacksam för att få ha henne hos mig på hennes första jul samtidigt som rädsla och ångest kryper i kroppen att det även kan vara den sista. När vi delar ut julklapparna så öppnar jag bara en av 3 och det var den från lillgrabben. Han hade skrivit i ett kort vilket gjorde att jag åter igen hade fullt upp att hålla tårarna tillbaka ❤️ och tanken bakom den för någon annan bara en simpel gåva, var det för mig något som jag kände kom från hans hjärta till mig av ren och skär omtanke. Lika väl som när jag ligger på sängen eller sitter i min schäslong och är slut eller har ont. Då kommer han smygandes och lägger en katt i famnen på mig. Dels för att jag vet att det ger honom en orsak att titta till mig utan att jag ställer någon fråga och dels för att han vet att djuren lättar upp mitt sinne. Där är vi tillbaka med likheten mellan han och hans far. Det finns en sådan stor fantastisk kramgo nallebjörn där inne som många aldrig får se eller kan se. Jag satt där bredvid Emma och Nelly när de öppnade deras paket, som alla barn så var snörerna det bästa 🥰 Bara att få sitta och titta på dessa två töser och ha dom om bredvid mig och sedan titta på resten av familjen var klapp nog för mig. Plötsligt hör jag -men mamma har du inte öppnat dina paket? -jo det från nisse har jag öppnat iaf. – men öppna dom nu.- det är mycket trevligare och se er öppna paketen, men jag lär väl det då. Samma var det med älsklingen ingen brådska där heller.😁 Men jag satt ju med spänd förväntan att han skulle öppna ett av mina paket till honom. Ja vad skulle reaktionen bli. Niklas började då asgarva när jag talade om för honom vad jag hade köpt 😂 Vad ska man hitta på till en kärlek som redan har allt och är det något som behövs så köper han det. Jo jag har de senaste åren tänkt upplevelser inte i gigantisk form utan i lagom som man kan göra eller vara med om inom en radie av 10 mil hemifrån. Det ger minnen för livet, medans saker bara ger tillfredställelse för stunden.

Dagen före dopparedagen satt jag med gubben, yngsta och pappa på Biltemas café. Pappa säger men va inte de där Egon? Min bror som bor 14 mil här ifrån och som jag saknar många grovt mycket. Han har varit en stor del av mitt liv, fast han är 18 år äldre än mig. Vi bodde på samma gård i många år, och han bodde nära mamma i många år så kan säga att han är den av mina syskon som alltid funnits där nära. Mycket olycklig har hänt men även mycket lyckligt. Många anekdoter men även många saker som jag ”förträngt” för att det gjort så ont. Men han är min storebror. Iaf så är det han och jag ber lillgrabben hålla koll mot kassan så vi inte missar honom. Men så går han på toa och just då kommer brorsan och ska sätta sig vid bordet bredvid och får syn på oss. Han tappar nästan dunken med glykol på tårna 😂 men jag fick krama om honom. Även då med att ha fullt upp att hålla tårarna tillbaka. Ja vad ska jag säga jag älskar mina bröder nå så fruktansvärt mycket för dom har alltid på ett eller annat vis funnits där med och för mig. Sorgen efter den äldsta brodern finns där men jag har lärt mig att leva med den. Men denna sorg jag bär på nu kommer jag inte kunna lära mig leva med om jag inte blir frisk. Den är fruktansvärd. Hoppas jag hittar rätt verktyg för att kunna hantera den bättre bara.

Ja vad vill jag ha sagt med detta inlägg då. Ta inte varandra förgivna, var rädd om varandra. Att säga jag älskar dig eller jag gillar dig eller även på annat sätt vis att man bryr sig om en annan människa kan betyda så mycket både för en själv och mottagaren. Ibland räcker det även bara med ur man tittar på personen. Kör försiktigt, ta det lugnt, var rädd om dig kan betyda så mycket mer än bara dom orden. Kom ihåg det.

Pernilla Wallgrens show kort, glad och tacksam. Så ska min heta Rund,glad och tacksam. Nu är vi inne i en tid för mellantids vila och ro. Men mina tankar går till dom som aldrig får känna av dessa helger på det viset. Sjukvårdspersonal, brandkår och polis. De som håller oss på fötter. Till dom som varit en del av att bygga upp vårat land dit det är i dag. De gamla alltså. Hoppas även de fått den kärlek de är värda under dessa dagar. De som inte har ett hem och värme att krypa in i. Jag önskar er alla en god fortsättning och ett gott slut på detta år. Kram från mig till dig som vill ha en. ❤️