Ja jag börjar med kort på amaryllisarna, för när jag tog dom skulle jag till att göra ett blogginlägg men de kom något annat emellan som vanligt. Just nu sitter jag här hemma alldeles själv förutom mina fyrtassade lurvbollar. Har skrivit lite julkort som jag ska få iväg men gruvar mig lite föra att gå ut idag. Meningen var tt jag skulle vara på kommunplans dialogdag i dag. Men det blev alldeles för många timmar i går och så fick jag lov att hämta gubben när han slutade 24:00. Så allt som allt så blev det bara för mycket fast jag inte kände av det igår. Det kom efter som surt armbåga öl som mamma sa.

Har inte riktigt koll på vad jag skrev sist, men vet att jag berättade om besöket hos onkologläkaren och att jag skulle skicka till cancersjukhuset i Finland. Vilket jag gjort och det brevet lämnade landet 221202 enligt postnord app. Efter det så har jag varit pirrig, förväntansfull, tvivel ja jag har nog känt alla känslor i det. Har ännu inte fått någon respons därifrån. Ska nog kolla mina sidor hos dom i kväll. Jag hoppas vid min mors grav att de kan hjälpa så jag får många år till. När jag satt och skrev julkorten kom tårar, speciellt vissa kort lite starkare. Detta kan vara de sista julkort som jag skickar någonsin. Jag vill inte dö än, jag är inte färdig. Så varför ”straffas” jag med denna objudna skitgäst i min kropp. Hade han knackat på min dörr hade jag jagat honom långt åt fanders med både sopkvast och bössa av min gård, med adressen till en speciell person i Ryssland som han mer än gärna fått våldgästa på obestämd tid.

Men nu sitter jag här med det liv jag har och tar en dag i taget ibland bara en minut i taget. Jag tvivlar, jag tror, jag hoppas, jag vet också ibland att detta ska jag klara. Om jag inte haft alla dessa känslor så hade jag nog varit omänsklig. När jag träffar vissa personer blir jag fylld av värme, oftast dom jag trodde bara accepterade mig för den jag är men som det visat sig att de faktiskt tycker om mig.

Jag mår bra, proverna visar att mitt immunförsvar är lågt. Skulle fått cyto i dag men det lev nu framskjutet till måndag om proverna visar bättre på torsdag. Men min hjärna och jag får inte ihop detta. Nils flickvän har varit här och magsjuk, gubben har varit sjuk och någon form av magåkomma hela förra veckan. Ännu en gång så blir inte jag sjuk. Jag fattar inte. Jag har inte varit ”sjuk” förkyld eller annan virus sjuka sedan vi hade covid i fjol. Och nu när immunförsvaret är så dåligt (enligt proverna iaf) så borde jag fasiken varit sjuk var och varannan vecka. För jag lever på som vanligt, jag slickar inte på dörrhandtag eller kundvagnar, inte pussar jag på alla jag möter och inte har jag handsprit i fickan och använder hela tiden. Jag tvättar händerna och håller lagomt avstånd vilket inte innebär meter eller kilometer. Jag kramar om de jag vill och som vill ha en kram utan att slicka dom i öronen. Men inte blir jag sjuk för de. Nu sist när jag låg inne och tappade cystan och hade en infektion i kroppen så var det ju ingen som viste vad det var. Inte urinvägarna inte covid inte något annat heller. En läkare som jag faktiskt gillar lite mera nu än när han var kulissmannen. Sa rent ut till mig då jag frågade om det hittat vad för infektion jag hade. – Naima i ditt tillstånd (lät nästan som jag skulle vara gravid så redan där började jag fnittra för mig själv) kan infektionen vara precis vad fan som helst! JA han sa så och jag tog inte illa vid mig heller, för han vet nog vid det här laget vad han kan säga till mig då han får svar och kommentarer av mig. Som jag tror han är glad över att han har munskydd som döljer hans flin och har fullt upp att inte börja asgarva och tappa fattningen helt. Som vårat första möte på akuten. Även denna gång tappnings dags. När han kommer in på rummet på akuten -Hej jag heter …. Och är läkare. Hur är formen här då? Mitt svar var automatiskt -Jo här är formen RUND….🫣🤪😂😇 hur är din form? Kan även säga att min vän Åsa som var med då såg mäkta förvånad ut 😆

Så jag mår bra efter omständigheternas förutsättningar. Tänker inte repetera hur frustrerande det är att inte vara som förr. Men jag kommer tillbaka dit en vacker dag. För ett par veckor sedan mådde jag skit men det är jag övertygad om att det var vädret mörkt blött och solen som lyste med sin frånvaro alldeles. Men sedan kylan och snön kom har jag återhämtat mig sakta men säkert. Förra veckan var jag sympatisjuk med gubben, vilket vi behövde båda två. Så inga stora utsvävningar utan bara hemmets lugna vrå. Vi har nog aldrig tittat på så många filmer tillsammans som då. Både till hans förtret och även tillfredställelse. Så blev det många Disney filmer och andra tecknade och animerade filmer. Vilket jag har en förkärlek för. Där emot var det 2 filmer som jag tyckte det var jobbigt att se och det var Togo och skriet från vildmarken. ” väldigt bra filmer. Men just nu tycker jag att det är jobbigt att se dessa och liknade filmer som gör ont i mitt hjärta. MEn även de måste jag faktiskt lära mig igen. Men tror också att det beror på min cancer. Jag har aldrig velat ge någon annan sorg snarare har jag alltid velat ta deras sorg för att andra ska slippa känna den. Men nu kan jag inte göra något åt det då jag kan vara orsaken.

En annan sak som har hänt sedan sist är att jag from 230101 kan tittulera mig som ordförande för Stiftelsen Siljansfors Skogsmuseum. En tittel som jag nu med stolthet bär, men även en roll att förhoppningsvis snart kunna bära efter nuvarande ordförande med stolthet. Den nuvarande har gjort så mycket men även vi i styrelsen under hans ledning. Som fått det vackra stället i rullians och uppfräschning. Mycket tack vare hans kontakter och erfarenhet. Samtidigt är det en man som har trott på mig, velat mig väl och lyssnat på mig. Speciellt efter min cancer diagnos. Där hela styrelsen av välvilja ville avlasta mig från sommaren och restaurangen och driften av museet. Där jag faktiskt fick be att snälla ta det inte ifrån mig, jag finner en lösning så det kommer att gå. Vilket jag gjorde. Med Tomas vid min sida och den fantastiska personalen genomförde även denna säsong. Just nu sitter jag i tankar och idéer för att planera nästa steg för att knyta ihop hela anläggningen. För att få restaurangen att stå på eget ben under detta paraply. Att få fler att förstå hur viktig skogen var och är för oss, vad skogen gjort för oss och gör för oss. Men framförallt den gamla kunskapen. Innan maskiner och andra prylar kom till, hur man förvaltade skogen och hur människorna levde då. Vi har i dag blivit så bekväma även jag. Talar jag för mig själv har jag burit på mycket av denna kunskap sedan barnsben. Se bara hur beroende vi är av ström idag. För att förvara fåran mat, för att tillaga den, för att hålla våra hem varma osv jag kan göra listan lång. Det som skrämmer mig är att om vi (gud förbjude) skulle hamna i krig så kommer inte mer en max 60% av Sveriges befolkning att klara en vinter. Detta pga vårat beroende av saker som vi inte skulle behöva vara så beroende av för att kunna leva. Där av vill jag att denna anläggning på något vis ska kunna lära oss och även mig vad vi har och hur vi bäst förvaltar detta för framtiden och våran överlevnad. Bara miljön vid detta museum ger mig sinnes ro och själavård. Så min uppmaning till dig som läser detta är att om ni har möjlighet gör ett besök på museet i sommar eller ett annat Skogsmuseum nära dig. Det finns flera från Lycksele i norr och söderut. Dessa människor som levde och verkade på den tiden de begav sig är de som gett oss de vi har i dag. Kom det ihåg. Men vi kan lika fort som en ögonblinkning vara till baka till det som var då. Jag om någon är tacksam för att bära den kunskapen, för min egen och min familjs överlevnad. Det enda som jag kan se vore bra att behålla är den kunskap om renlighet vi har i sundt förhållande. Uttrycket -lite skit i hörnen har ingen dött av. Kommer inte bara från tomma intet.

Sedan sist har jag även varit på galej 2 fredagar på rad, först Lasse-Stefanz och sedan på midvinterblot med mina partikamrater. På vårat vackra Tomteland. Jag känner mig starkare som människa än jag gjort på många år. Kan nästan citera Leif GW Persson. Jag kan säga va fan jag vill till vem jag vill. Men inte att -för de drabbar inte mig för jag har så jag klarar mig ändå. Men jag kan göra det ändå, sedan är det upp till mottagaren att ta det för vad det är. JAg skulle aldrig säga något med ont uppsåt utan mer åt det hållet att nu är det dags för dig att vakna upp ur din drömvärld. Lite som uttrycket _det är dags att släppa sargen och komma in i matchen. Samtidigt som jag vet att vi alla har olika förutsättningar och olika mål i livet så måste vi börja se varandra för de vi är. När man gör det så finns det större förutsättningar för att förändring ska ske i rätt riktning. Vi kan gilla samma saker men vi är ändå olika vilket är en j…la tur för annars skulle världen vara vita hem häxans alterego, vit, grå eller svart. Helt enkelt förbannat tråkig. Jag skulle tex inte sitta här och skriva om mina tankar eller funderingar. Inte se möjligheter och för den delen inte omöjligheter heller. Vilket det var väldigt länge sedan jag såg.

Jag haft en väldigt brokig uppväxt, inte alls likt den som mina syskon upplevt tillsammans med min pappa och våran mor. Långt ifrån kan jag säga. Jag fick redan som barn börja reda mig mycket själv och vara driftig och hitta lösningar. Vilket jag idag kan vara tacksam över men då var jag inte det. Med detta säger jag inte att jag inte var älskad och inte fick kärlek. För det fick jag av både mamma och pappa. De var aldrig några kramar för att så gör man utan kramar för att man älskade varandra. Men vi var speciella och det är vi än i dag.

Ett minne såhär i jultider. Det var julafton och marschallerna brann ute på gården. Vi hade ätit av all den julmat mamma hade gjort från grunden allt från korv till leverpastej med mig som ”stökreda” 🤪 En av mina bröder och hans tjej som bodde i lillstugan var hos hennes päron (tror jag) för de var inte hemma. Mamma och Pappa köpte alltid kvällstidningarna. Pappa läste expressen och mamma Aftonbladet. Iallafall så skulle pappa åka ned på Orsa och köpa tidningarna. Ja ni förstår ju vart detta leder nu. På den tiden fanns det inget som var öppet efter kl 13:00 lördagar och söndagar och gärna så var allt stängt på aftnar kanske inte Macken som stängde kl 13. Men inte tänkte väl jag på det som liten tös. Jag hade ju mys med mor och far. Efter en stund knackade det på dörren och lilla jag kanske 6-7 år gamla öppnar dörren. Mamma mamma mamma det är tomten 🎅 men hjälp honom in i köket då Naima. Väl inne i köket började tomten dela ut paket. Men pappa fick ju inte träffa tomten. Snälla tomten får jag sitta i ditt knä. De får du vist det lilla vän och tomten lyfte upp mig i knä. Vet ni då fick lilla jag syn på något. -Men tomten varför har du pappas klocka på dig? Ja jösses pappa 🙃 jag kommer faktiskt inte ihåg vad tomten svarade mig, det enda jag mins var att det var den julaftonen jag förstod att tomten var min far 😁🥰

Vissa av er och andra tror eller inte tror på det mediala. Vilket jag gör. År 2000 närmare bestämt 19 maj det året blev jag och gubben husägare när vi själva var utomlands närmare bestämt i Ungern och staden Budapest befann vi oss när papperen blev påskrivna. Vi hade skrivit fullmakt till annan person att skriva på då vi inte kunde flytta denna resa. Huset vi köpte och bor i än idag såg jag av bara farten i mitt jobb som hemtjänst. Passerade detta hus väldigt ofta då jag var och hjälpte damen som bodde i grannhuset. Denna kväll stod det en till salu skyllt vid gården. Jag har tittat på den under längre tid. Men denna kväll så var det som att gården ropade här ska du bo. Innan jag såg skylten. När jag kom hem den kvällen så önskade nog gubben att han med gott samvete kunde stoppa en sur gammal strumpa i min mun. Han som är genuin solleröbo i generationer ville då rakt inte bo på norra sidan av ön de var då bara så. Men fick honom iaf att följa med på visning. Detta var nu det 3:e huset vi tittade på och 1:a efter vi förlorade budgivningen på drömhuset med 10000:- vems fel de vill jag inte säga 😝 men har nog aldrig sett gubben så ångerfull som då. Iallafall så var vi på visningen och jag sa bara nu eller aldrig. Ingen av oss är några lägenhetsmänniskor. Jag kryper efter väggarna bara efter några månader i lägenhet. Bekvämt ja, men sedan finner jag inga andra fördelar. Vi var 2 familjer på visningen vi var de enda som la bud. Flyttlasset gick av stapeln när vi kom hem då lägenheten skulle vara tom till 1 Juli de året. Efter att ha bott här några månader med vår lilla familj och äldsta grabben 2,5 år gamla så började jag känna och se saker. Jag har hustomtar tro det om ni vill men jag vet. Följande år hände det många saker. En av dom var nog den mest skrämmande för oss båda. Det var kvällen före svärfars begravning. Jag hade precis bäddat ned Niklas i sängen som hade somnat i min famn framför Tven. Skulle precis Darfur gardinerna i hans fönster och medans jag tittar ut på gården tändes lampan i gammelstugan. Då blev jag skärrad på riktigt. För samma kväll var det någon som hade fest i bystugan som är max 50 meter från oss fågelvägen. Så tanken gick till att de var hyss på gång. Gubben ut med kvasten i högsta hugg mor gammelstugan. Men där var det låst och nyckeln låg på sin plats. Så här i efterhand tror jag att mina hustomtar ville göra mig uppmärksam tillsammans med svärfar. För att jag tror sagt han var inblandad i detta lilla hyss. När han första gången sommaren innan han gick bort klev in i gammelstugan. Även han tog cancern och han var sjuk redan vid detta tillfälle. Stannar han tvärt och tittar sig runt och ögonen hans fastnar på golvet. På Sållerömål säger han. -Tänk um eta gove ad kunnå språtja ändå! ( Nu är jag inte ett dugg bra på sollerömål, så ni som kan blunda för grammatiken snälla) Sedan tittar han på mig med tårar i ögonen. -Ja Åke då hade vi nog fått höra många historier. Sedan tog han i gubben och sa det här ska du vara tacksam för, och tacka Naima för att ni fann detta. Ja vart vill jag komma med denna anekdot. Jo Tomtar finns men om det är just jultomten som är en skröna de kan jag inte svära på.

Ja nu bör jag nog avsluta detta för i dag. Strömmen i tangentbordet till paddan tog slut för ett tag sedan. I-landsproblem. Samtidigt så har jag fått sitta här ensam för engångs skull och låtit min hjärna ha storm i tankarna, utan att någon åberopat min uppmärksamhet. Varken här i mitt hem eller via telefonen. Vilket känns bra faktiskt just nu. Sedan återstår mitt bekymmer om att framöver få en bra rutin på allt igen, men framförallt få jobba i lugn och ro. Avslutar med att önska er en fortsatt trevlig lucia afton.