Gissa om jag ångrar min utgång i går. ABSOLUT INTE. Tror nog att det är närmare 25-30 år sedan jag gick ut själv utan sällskap. Vilket kändes riktigt bra. Jag kände mig trygg med mig själv vilket var länge sedan jag gjorde. Alltså att göra saker själv där jag faktiskt kan tappa ork tex utan tryggheten att ta mig hem tex. Men fan jag kan ju. Väldigt trevligt att träffa gamla vänner och bekanta. Surra lite och dansa gjorde jag också. 💃🏻 vilket jag inte trodde att jag skulle orka då kondisen ligger på en bas nivå 🫣 så även den ska jag jobba med framöver och min muskelstyrka som förlåt kvinnor men ligger på en för mig alldeles för ”kvinnlig” nivå. Men har hela mitt liv jobbat med hela kroppen fysiskt. Har aldrig bangar för att ta i när det behövs. Som jag sa till gubben min för många år sedan. Ja vad ska vi med en ardenner till i skogen när du har en käring som är som en. Detta som lite pik för ardenner är min drömhäst. Jag hoppas verkligen att jag får möjligheten att äga en själv innan jag dör. Tänk alla gånger jag ”brottats” med mina söner på skoj speciellt äldsta och han men han morsan du är för stark och dryg 😂 men han har vunnit. Oftast pga att jag börjar skratta hejdlöst. Lilleman försöker jag fortfarande med de få ggr han kramar om mig. Men känner att jag inte är där jag var men fan att jag ger mig. Så de blir lite extra kramning innan jag får lov att ge mig 😝 så krasst sett har jag flera små delmål framöver. Gäller nu bara att få det att fungera i vardagen. Lära mig att säga nej när jag ska ha min egen tid fast någon annan skulle behöva mig just då. Dags att lära mig att prioritera rätt.

Fick frågan i går hur jag verkligen mår av en som läser det jag skriver. Jag mår och känner mig precis som jag skriver. Ibland skäms jag över att jag får må så bra som jag gör av all cytostatika som jag får. Hyfsade bra blodvärden över lag och återhämtar blodvärden relativt fort. När jag ser de som är grå pga låga blodvärden och mår pyton vill ja bara kunna dela med mig lite av mitt till dom om det hade gått. Själsligt mår jag också bra men de gör även ont där ibland. Det onda är när jag har dålig dag och tänker att jag kanske inte klarar detta, jagbkanske inte kommer att kunna gå på gyllendetider till sommaren med min familj för jag kanske inte lever då. Bara nu när jag skriver så får jag tårar i ögonen av sorg. Jag är så väl medveten om att jag är sjuk och allvarligt sjuk men jag tänker inte sätta mig ned och vara acceptera och dö. Nej jag ska leva när jag lever. Träffade på en person igår som jag allvarligt tittade på och sa. -var rädd om det du har för i morgon kan det ryckas ifrån dig. Du vet ingenting vad som kan hända. Jag skulle aldrig ljuga här hur jag mår. För anledningen till att jag började skriva först på FB och sedan öppnade denna blogg är enbart för att jag vet att det är svårt för mina barn att prata om detta, inte jämt. Jag vill förmedla mig själv till dom, ge dom kanske styrka att göra rätt i deras liv där jag kanske gjort fel i deras liv som mamma. Men framför allt stridslystnaden för att få vara den man är och för det man tror på. Sedan är vi olika smidiga i olika saker. Jag är hel klart en stor klump, lika väl som jag kan vara smidig som en katt. Men framför allt ärlig mot mig själv och de som förtjänar min ärlighet. Så därför har jag inte en anledning till att ljuga här. För då ljuger jag för mig själv och mina barn. Men vissa saker undanhåller jag just nu för jag känner att det inte är dags än att driva ned det offentligt, OCH det har inte att göra med min cancer att göra. Utan annan själslig sorg och frustration. Men den dagen kommer när det är dags för det. Men först måste jag ta tag i det i verkligheten först.

I morgon ska jag försöka få lugnen dos Nelly medans jag lämnar tillbaka frejsan som varit med farmor och farfar denna vecka. Kan ju alltid hoppas att jag får tillbaka lite mera plats i sängen då 🥴🥰😂 anledning till att djuren nästan står mig närmast än mig själv är att de är så ärliga så man ibland blir rädd. men då gäller det att verkligen kunna lyssna på djuren, se på dom, känna av deras beteende mm. Självklart ska jag vara den som är alfan i gruppen, men även den som tillåter dom att vara den dom är.

Nu är de sådär igen. Brain storming ala Naima. Det som kommer upp i mitt huvud skriver jag bara. Men att få behålla någon är det så viktigt att hitta en balans mellan fasthållning av olika slag. Det kan vara känslomässigt, ekonomiskt, och andra sätt att göra någon beroende av en. Hur vill jag ha det. Jo jag vill ha blommande växande människor och djur runt mig. Där de kan vara sig själva utan att känna att dom är fel. Behövs min hjälp för att kunna hjälpa sig själv så förmedlar jag gärna det jag kan och hittar rätt ställe som kan hjälpa. Jag är bara en medmänniska och mamma. Med stor erfarenhet av det mesta. Ibland funderar jag på om jag verkligen är 45 och inte 145 år gammal. Kanske för att jag hela livet varit lite om mig och kring mig. Men framförallt rakt på sak och frågvis?

Jag förstår inte ibland att ni kan läsa min blogg då den absolut aldrig har en klar röd tråd. Men jag är så tacksam för att ni läser iaf 🥰 idag har jag tagit mig en välbehövlig vilodag. Var länge sedan jag var uppe och i farten fram emot 4 tiden en natt. Bara varit, sovit ätit och inte gjort något mer ansträngande än att gå på toaletten när behovet uppkommit 😂 i morgon är det första advent så hoppas ni alla får den dagen som ni själv önskar. Kram på er till nästa gång ❤️