Igår var nog en längsta dagen jag haft på länge. Träffade som sagt den där stackar St-Läkaren strax efter kl 9 i går morse, och efter det hände inte ett dugg. Sköterskor och undersköterskor titta till mig emellan åt och försåg mig med mat. Inte ett ljud om åtgärder eller inte. Ja dagen bestod av endast vänta, utan att veta vad jag väntade på. Tur jag har garn stickor och virknål med mig. Men snart är garnet slut 😕 Sovit dåligt även i natt, kan också bero på att jag är extremt lågaktiv här. Finns inte så mycket att pyssla med. Ingen tvätt, inga djur som pockar på uppmärksamhet, ingen disk. Tur jag har lite annat jag kan göra via dator och padda iaf. Igår blev det 3 promenader över 3 plan och trappor.

Idag träffade jag 2 läkare iaf, Kulissmannen och en till. Dagens plan var/är att kola med ultraljud hur mycket vätska det är i cystan och om de ska sätta ytterligare ett drän. Ultraljudet visade på att cystan inte hade mycket vätska. Men som jag sa till läkarna i morse så vaknade jag på söndagen och mina lår var som klubbor och stussen lika så. Så jag är svälld i kroppen, vilket kan bero på att cystan tryckt på fel ställen så kroppen inte kunnat förvisa vätska rätt väg. Men vi får se vad som händer under dagen. CRPn har gått ned men ska fortsatt få antibiotika intravenöst. Ingen av oss förstår var infektionen är.

Har nyss tagit mig en tur igen här, en sväng in på apoteket och en till kiosken. Apoteket fick förse mig med en pincett så jag kan plocka skäggstrån och en nagelfil så jag kan fila naglarna för skojs skull. Kiosken fick roa mig med några trisslotter och en tidning.

Ja jag kan ju säga att jag har tid att fundera på mycket när man sitter här. Speciellt när man försöker undvika att röra sig bland människor så lite det bara går, om jag är smittsam villket jag inte vet om jag är och ingen annan heller. Kan ju vara en lindrig influensa eller något annat. Covid är det inte enligt PCR testet iaf.

De som jag fundera mest över är att förutom all denna vätska i tid och otid. Kan säga att livet känns ganska blött. Så känner jag mig inte sjuk mer än att jag har lite bekymmer med spontanitet och rörig tillvaro. Kan liksom inte sålla och sortera då, lika är det med att jag tappar ord på saker och händelser så jag behöver förklara en hel roman för att få motparten att förstå. Men detta är inte hela tiden och det beror på cytostatikan. Jag har sådan levnads kraft i mig och så mycket jag vill genomföra, nästan så jag inte har tålamod att vänta på rätt tidpunkt. Men under tiden har jag handarbetet som hjälper min hjärna att få vila och sortera. Samtidigt som man nästan blir sämre av att befinna sig här, där allt är begränsat. Om jag ska försöka förklara känslan så ni kanske förstår hur jag menar. Om man har varit dyngförkyld eller magsjuk i flera dagar och sängen/soffan har varit ens bästa vän och när man känner sig piggare tänker, jag måste komma ut. Att då bara få gå till postlådan att och fram känns som en befrielse. Så känns det nu. Men måste säga att baspersonalen är helt fantastiska. Goa och glada, samtidigt som jag både ser och hör att deras arbetssituation inte är bra. Då vaknar skyddsombudet i mig. Vad skulle göra att det blir bättre för dom. De är de så värda att få utföra sitt yrke i lugn och ro och att de slipper känna stress och press. Varit flera pensionerade inne och jobbat under dessa dagar. Tror inte det beror på brist av utbildad personal utan av helt andra orsaker som gör att de inte vill jobba. Orsak, verkan. Allt är inte så klockrent för att hitta bekymmret som orsakar verkan. Varför stirrar sig människor blinda rakt fram istället för att titta hela cirkeln runt. Precis som jag tänker för mig själv i den situation jag sitter i. Jag är helt hundra på att det finns en lösning bara ”dom” vågar titta utanför boxen. Just det jag gör, men känner många ggr att jag trampar på en öm tå. Så ska det inte vara. Vi har ett långt land med flera stora sjukhus att att ta hjälp från och det finns någon någonstans som har ännu mer kompetens. Man lär så länge man lever och alla saker man varit med om ger en kunskap. Som när man börjar låta barnen tälja med kniv. Du MÅSTE tälja ifrån dig vännen INTE emot dig. Nästa sekund sitter den där parveln och täljer emot sig för att det känns lättare förmodligen. Så är man där och säger samma sak igen. Inte för ens den lille parveln skurit sig på kniven så börjar parveln att tälja ifrån sig. Man lär av erfarenhet och misstag. Någon måste det finnas som gjort det fler gånger och hittat andra lösningar utanför boxen. Det är min kropp mitt liv, vem ger någon annan att bestämma över det och vem känner mig bäst om inte jag själv. Men som jag sagt tidigare jag ska vinna denna strid om jag så ska trampa på många tår på vägen. Finns andra cancer sorter som chansen att övervinna är minimala och jag vet dom som gjort det. Allt beror inte på vården utan också på vad man själv vill. De finns cancer som är helt botbara idag som det finns dom som inte överlevt, där jag också tror på att den mentala inställningen varit en bov i dramat. Look at the bright side of life. Jag har många sådana saker fler än mörka så varför kasta in handduken och hoppas på att det löser sig som med en trollformel.