Men nu är de någon dag sedan igen. Jag ligger nu på avd 42 mora lasarett. Planerad inskrivning pga den fina Cystan Emil som jag döpt den till då jag inte fick döpa något av mina barn till det, och jag nu varit ”gravid” och nu i v36 så det blev en tidig förlossning tack gode gud för det. Inskrivning kl 08:00 i morse. Tomas skulle de visa ut, så då fick jag till humör, ganska inte springa å krama folk och inte slicka på dörrhandtag. Han är min livskamrat och ska med tills han vet vad som kommer ske med mig. Stackars uska jaja ta ett munskydd så kan ni gå längst ned och sätta er och vänta. Va+ var min första tanke ni viste att jag skulle komma och kan inte visa mig in på min sal direkt. Ne inte utan då ska vi sitta och riskera att möta andra sjuka människor. Prov skulle tas och jag förstår inte varför de blir lite bittra när jag säger att de ska tas i PACen. Ingen sjuksköterska tillgänglig för de rondar, vilket jag har full respekt för. Så jag skulle gå till cytomottagningen. vackert så. Uskan skulle följa för att visa mig, då erbjöd jag mig snällt att ta lapparna och gå dit alldeles själv. Börjar hitta väl på plan fyra nu 😂 väl tillbaka så fick jag sätta mig och vänta på säng. Fick rummet vägg i vägg med de jag hade i vintras i 10 dagar. Akustisk som man är kändes det lite konstigt men nu har jag boat in mig. De meddelade att 10:15 skulle jag vara på röntgen. Ok tänkte jag de kanske ska göra en ny CT för att kolla läget. Inte då jag skulle på ultraljud för att sätta dränaget. Blir dit körd av en herre. De verkar fått till ett team som gör det ist för sköterskorna på avdelningen. Vilket jag tycker är fantastiskt bra då de är till för att vårda. Sedan är jag ju lite som min far att vara glapp i munnen. Nästan framme på andra sidan på plan 4 är det en ”tröskel” ja t.o.m inne på lasarettet finns det farthinder. 🤪 vilket jag även ursäktade oss med när vi kom fram någon minut sent 😁 Väl inne på ultraljud fick jag vara med i hela processen vilket jag tyckte var intressant. Jag har absolut inga problem med att se vad de gör med mig och hur de går till. Läkaren kollade över cystan först och så hörde jag en liten suck. Vi kommer inte att kunna tömma hela cystan då det är väggar i den. För jag vill inte sticka dig flera ggr. Jag sätter dränaget i den här och visade på skärmen. För mig som lekman så var den delen av cystan stor som en ballong, den andra delen något mindre. Självklart kommer jag göra de med lokalbedövning. En av uskorna var väl bekant sedan tidigare på 2 andra saker jag har för mig. Blev lite glad när jag såg henne, trodde att hon hade gått i pension när hon slutade på ett av ställena. De börja förbereda mig med tvätt och övertäckning. Mycket skoj hade vi så skratta fick vi göra iaf 😆 Nu är läkaren tillbaka. Tar fram bedövningssprutan 😳 ja kan erkänna att den påminde om en gammal brandspruta som de hade förr då inte brandsläckarna fanns 🤣 Oj den va lång var min kommentar, Oj vi är inte så pedagogiska med dig sa läkaren 😂 Ä de gör mig inget. Nu kommer det att sticka. Okej 👍 Ja nu kom det igen den där smärtan som jag aldrig varit rädd för förr. Andas Naima vicka på tårna Naima och andas. Efter att hon kommit in en bit ”knäpper” det till och de rejält. Jag skriker Aj av ren reflex men de gjorde inte ont utan var grymt obehaglig. Kan säga att den läkaren ska ha en guldstjärna i boken. Mänsklig, lyssnar och märker att jag är frispråkig på ett hjärtligt vis och bemöter mig lika och proffsigt. När det väl var klart så kom hon på att ja just måste ta en bild så jag har bevis på att jag varit på rätt ställe, oj det var mörkt. Men de behöver du ju inte jag har ju också sett att du varit där du ska så då kan det inte bli ord mot ord. Helt plötsligt kändes det som vi var lite kriminella😆 Nu blir jag väl omplåstrad och dränaget väl packeterat. Enda nackdelen är att psoriasis hamnade under bandaget. Kateterpåse på med en storlek på 500ml, tur att de är lite elastiska. På 40 minuter kom det ut 1,5 liter så fick en extra påse på 2000ml. Jag som ville upp och röra på mig och ta ett par var runt avdelningen, blev vackert hänvisad till sängen igen. Där ville de att jag skulle vara ett par timmar. Endast byte av stomipåse och kissa var tillåtet 🙃 De har runnit på under dagen så nu när det tömde påsen var vi uppe i 3450ml och nu har det börjat sina. Förhoppningen läkaren på röntgen hade om att de kanske finns någon öppning i väggarna så det också rinner ut fick vi tji på. Men redan på vägen från röntgen och ca 1dl vätska mindre kände jag att det var lättare att andas. Nu känns det som vanligt igen. Har ont känns som extrem träningsvärk i magmusklerna där dränaget sitter. Inget konstigt med det. Det konstiga är att vätskan är blodig och inte gammalt blod. Just nu vet jag inte ett dugg om vad planen är men jag har sagt att de kan gott ta hela fortplantningsmaskineriet. Jag är färdig med barn, för nu ska jag njuta av mitt barnbarn och kommande barnbarn. Jag ska helt enkelt njuta av att vara farmor. Men de har skickat vätskan på prov för att se om det finns maligna celler i den. För biopsin som var ordinerat ville inte läkaren på röntgen ta heller, tyckte mig höra att hon inte ville sticka mer även för det. Så just nu ligger min förhoppning vid att de beslutar att ta livmoder och äggstockar. Förhoppningsvis även livmodertappen för då slipper jag även cellförändringar även där.

Väl tillbaka på avdelningen och min kommentar till sängchauffören att de kände som att åka radiobil då sängen inte reagera så fort på hans manövrar. Så jag fick honom att le 2 ggr idag. Fick sen lunch, nästan så jag tror att sköterskan tagit sin egen matlåda och gett mig. Spagetti och köttfärssås med lite ost i. Och gott var det. Sen kom kvälls sköterskan och undersköterskan och sa hej. Ja vad hade hänt då jo stomin små läckte. Så de Stig redo för att fixa det, men kära ni jag kan fixa det själv. Då säger sköterskan, förstår inte ett du är så pigg med tanke på det du genomgår. Du är vår piggaste patient här på avdelningen. Jag kontrade med ja och förmodligen den sjukaste på papperet iaf. Svaret blev ja lite så är det. Ja jag är fullt medveten om att jag är sjuk, jag har skitdagar men sjukdomen ska inte ta över mitt liv än på mååååånga år. Svaret blev ett hjärtligt leende. Efter någon timme kom hon förbi för att kolla läget och fråga hur jag mår. Jag mår fint men ät lite trött nu. vid 18 tiden var detta. Hon kollar pulsen och går ut. Kommer tillbaka och vill ta ett Hb då jag är så trött. De lägsta jag haft är 104 under behandlings tiden och efter op i februari. Hade i dag 109 tidigare tror nedre referens ligger på 135 i denna region. Hade nu 107. Något höjd crp på 18 men inget märkvärdigt. Vid 17 kom det in en fruktansvärt kulinarisk middag. Smaken var ok, men ännu en gång förstår jag varför de äldre inte äter som de ska och de som är sjuka. Se bilder. Doften av god mat var obefintlig uppläggningen såg ut som mat som serveras vid militärövningar ned slafsat i snuskburken. Så sinnena för aptit doft och öga var helt obefintliga, smaksinnet var inte mmm detta var gott utan jaja de smakar inte skit iaf och jag vill inte vara hungrig. Tur man är fostrad med att äta de som serverades annars får du vara hungrig till nästa måltid.

Psoriasisen blir bara värre över hela kroppen, och det enda jag har är massa salvor att tillgå som inte hjälper men lindrar för stunden iaf. Så nu har jag smort in mig för natten och det känns inte behagligt. Dels har jag ju HDS vilket gör att jag har en extra len hud och sedan är jag ju inte torr där men att smörja endast fläckarna skulle ta mig hela natten innan alla fått sitt. Så nu sitter jag här i sängen och glider runt känns det som. Men annars känns det faktiskt bra, personalen som jag haft hittills är fantastiska. Men jag saknar mina djur som sällskap i sängen, jag gubben också. Så nu ska jag se om jag kan somna utan hans snarkningar och kattungarnas kvällsrusning, dunders klumpiga mys och stenen blixten mellan benen snarkandes. Men blixten brukar det gå bra att vara utan några dagar och nu är han på semester hos min älskade pappa. Funderar även på hur det är med min äldsta son som blivit förvisat till våran stuga i ensamhet då det visade sig i dag att han har corona. Samt att jag är bekymrad om Emma och lilla Nelly får det också. Dels är jag ju här och dels kan jag ju inte hjälpa dom handgripligen då jag inte ska utsätta mig för sjuka personer. Funderade ett tag på om jag skulle tälta hos dom och ha lillsnufflan i tältet med mig, men de känns ju sådär. Nog kan vi ha det varmt i tältet på natten med ett element eller kupévärmare.men ändå.

Ja detta var min dag snart är det en ny dag om några minuter så nu ska jag lägga till några bilder här iaf. Kram på er och var rädda om varandra. 💐🌻❤️🌻💐