Ja Jösses i dag är det 2 veckor sedan jag gjorde ett blogginlägg. Har tänkt varje dag på det. Men när aftonen kommit så har jag varit alldeles för trött. Har under denna tid startat och öppnat och ”jagat” gubbs och andra fina människor runt mig, för att få till en fungerande organisation med många nya i personalstaben. En dag när jag kom hem la jag mig i solsängen på altanen, solen sken men vindarna var friska så täcket fick följa med. Gissa vem som tvärslocknade? hand upp på den.

Förra veckan på måndagen tog jag prover inför rond 5, till min besvikelse så var de för låga denna gång så jag skulle vänta en vecka till. Alltså tills i går då jag tog nya prover. Först var det svårt att få en tid förra veckan tills i går, då det endast är sköterskor som får provta i PaCen. Det var nu 4:e sköterskan som gjorde detta och alla har frågat om de ska boka in tid till nästa med en gång. Positivt är att de som jag känner de, att de tycker de är roligt att få göra denna provtagning då den inte sker allt för ofta på VC. Iaf efter detta så gick jag hela dagen och var spänd på att de INTE skulle ringa från Onokologen och skjuta på det ännu en vecka. När klockan passerat 16:00 drog jag en lättnandes suck. Så i dag påbörjade jag Cytostatikarond nummer 5. Samtidigt som vi hade bokning för ca 60 personer i konferensen och i restaurangen, fick jag lov att lämna siljansfors med dagens privatchaufför PAPPA. Som även fick vara med under behandlingen, för mig känns de tryggt att mina närmaste får vara med och se detta. Dels för att de ska få känna delaktighet och dels för att visa att jag är trygg med dom i detta, men även för att det visuellt ska förstå att jag är sjuk. För problemet med det är att jag inte ser sjuk ut enligt dom jag har runt mig. Träffade på svägerskan idag efter behandlingen som jobbar som Ssk på lasarettet och väldigt många år minst typ 35år bl a på IVA i foajén på lasarettet och hon säger samma sak igen, du är ju helt otrolig du ser så pigg och fräsch ut varje gång jag ser dig. Ja jag är ju ett stort frågetecken enlig Tomas, så jag får väl helt enkelt gilla läget och skriva dödssjuk i pannan (ironi) Nästa gång skulle jag behöva ta med båda mina söner för att de ska få se. Framför att den yngsta som har lite svårt att förstå alla ggr att jag inte fixar allt själv och varför. Men blev lite sorgsen då de talade om att de läkaren har sänkt cytostatika droppet ytterligare pga mina värden förra veckan. Så hoppas nu på att det inte behövs göras igen. Sköterskan på onokologen tittar på mig och säger -Och du lär väl inte ha känt att dina värden varit för låga. -Hmm näää, Ni säger att jag är sjuk men jag känner mig inte så sjuk. å sedan skrattar vi. Ja jag kan säga att jag ibland ”skäms” över att jag inte ser sjuk ut, inte känner av alla dessa biverkningar som många får. De jag har är köldkänslan att inte kunna ta i kalla saker eller äta och dricka kalla saker. För övrigt har jag haft lite diareér 1-2 dagar då stomin inte håller tätt. Sedan talade vi om detta med hur jag glömmer saker, tappar ord och namn. Utan behöver förklara på mitt 5 åriga barns sinnes vis innan jag kommer på eller för femhundrafemtielfte gången gå in och ut ur rummet innan jag kommer på vad det var jag skulle hämta, om så bara ett glas vatten. Då sa Ssk att de har kollat på detta och förr kallade dom det för cytohjärna men idag kan de se att symtomen är den samma som vid utbrändhet. Så helt enkelt går kroppen på stressvarv av cytostatikan. Vilket är ganska lågiskt. Så kan säga att jag har en cytoutmattad hjärna. Men som förhoppningsvis går tillbaka i normalläge när jag är färdigbehandlad och fri från cancerskiten.

Har även hunnit med att fira svågerns dotters student. Kan för mitt liv inte förstå hur gamla ungarna blir. Hon var så vacker till balen men tyvärr kunde jag bara se det på kort. Hade jag haft en annan kroppsform än rund och någon storlek mindre hade jag nog nästan kunnat tjyvlåna den. Missade även studentmottagningen och lastbilsflaksåkning pga jobb. Men fick iaf krama om en vacker student tös vid mottagningen i hemmet. När vi ändå är inne på student så var det 5 år sedan i dag som min äldsta tog studenten, och inom en ska han bli pappa. Det är helt otroligt jag hänger inte med jag som bara är 23 än. Men vi fortsätter väl i minnenas trädgård. Det gäng som hade konferens i siljansfors idag var några lärare. Vilket en av dom är en gammal klasskamrat Lekis-9:an till mig som jag viste jobbade på skolan yngsta grabben går på. Han talade glatt om det i höstas för mig. Men i dag träffades vi och vilken härlig varm kram det blev, helt underbart. Under tiden jag var på lasarettet funderade jag även på när vi senast sågs. Ja de var var avslutningsdagen i 9:an så 29 år sedan. Ja och ännu en gång är det något fel i den mattematiskaläran då jag fortfarande är 23. Hoppas på att vi snart ses igen.

Ja vad kan jag säga. Dessa veckor har gått åt att fylla livet med liv och efter det har nattmössan tagits på. Jag kan ännu en gång konstatera att jag har inte tid och ett allt för rikt liv för att inte dö än på 40 år. Nu höll jag nästa på att glömma att tala om att jag har fått/köpt mig en liten filur eller egentligen en mossgrymfel som är en tovad ”kopia” av mig. Hon heter malva och är nu mera min följeslagare. Till vissa i familjens förtret då hon plötsligt börjar tala med dom. Sedan frågar de mig hur gammal är du nja snart 45 men 23 i sinnet och även en smula barn också…