Klockan ringer och dags att kliva upp. Ska träffa Onokolog läkaren i dag. Smått sprallig i kroppen smått nervös och förvånansvärt lugn. Väl inne hos läkaren så säger han att jag har positiva besked men först vill jag höra vad du har att säga. Jag förstår då att röntgen också visar på bättring. Jag talar om hur jag mår, hur jag känner att jag fungerar mm. Men som sagt hjärntröttheten som kommer och går under dagen är mest enerverande för mig, då jag blir helt nedkopplad och inte förmår mig att göra något. Först säger han att CEA värderna alltså cancer markörerna har gått från strax över 40 till 12. En minskning med 75%, levermetastaserna har minskat och modertumören är inte aktiv. Just där och då viste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Men det känns skönt att jag tar emot behandlingen på rätt sätt och att jag får vara så pigg, så ännu en gång slår doktorn hakan i golvet. Tittar på han ock säger ja jag sa ju att jag skulle strida för mitt liv och de ska jag fortsätta med. Självklart är jag realistiskt i det hela och vet att det inte är dags att ropa hej än, men jag vet att jag måste leva en dag i taget. Ännu en tittar han på mig 😁 Ja du tänker jag för mig själv. Du har aldrig träffat Naima tidigare men nu har du 😆 När vi går ut säger jag till Tomas och Nils vet ni jag tänker på doktorn jag träffade på kirurgen. Först kommer han in och samtalar med mig och Tomas om läget. Där och då sa jag att ja men jag kommer att strida. Nästa gång han kommer till mig. – Men Naima du måste förstå att detta är ALLVARLIGT. -Ja det gör jag men jag kommer iallafall strida för mitt liv. – Naima detta är faktiskt så allvarligt så du är i palliativ vård. – Ja jag vet men jag kommer att strida. Samma dag som jag ska få åka hem kommer han för att kolla läget efter mötet med Onokolog läkaren. Det känns väldans bra säger jag och mer övertygad att strida för mitt liv. Vi samtalar och jag talar om att jag är väldigt tacksam för att han varit så rak och ärlig mot oss. Hade vi inte haft pandemin hade du fått en kram av mig. Då sträcker han fram handen och tar ett stadigt grepp om min och säger -Jag tror på dig Naima. Vissa saker sätter sig i hjärtat och denna är en av dom. Jag kommer fortsätta att vara deltidssjukskriven då orken är upp och ned under dagarna samtidigt som jag kan styra min tid framöver mycket av och även aktivitets mässigt. Efter läkarbesöket var jag och Tomas till Mora bryggeri för att kolla upp kostnader och leveransmöjlighet till Siljansfors skogsmuseum och restaurangen. Så även ännu en lokal leverantör kommer att tas in. På måndag börjar allvaret för Tomas där ute och nästa måndag för mig. Bestämde mig för att ta mig en vilodag när jag for hem för jag behöver det verkligen. Så har inte gjort ett enda vettigt handtag i dag 🙏🏻😃

Som jag skrivit tidigare så känns det som vi har positiv vind i seglen vilket visade sig i dag. Samtidigt som Tomas sa idag att dehär har gått för smidigt. Självklart blir man fundersam över det samtidigt som jag säger att vi får leva på det här, här och nu iaf. Har man haft många och mycket motgångar i livet blir man lite vaksam när saker går smidigt oavsett vad det är. På något vis känns det som vi är klara med att stå och trampa i blötmyren och att det börjar röra sig framåt till torr fin skog. Jag funderar ibland på vad framtiden har för planer för mig tex yrkesmässigt, ork, livet ja mycket. Men med nyfikenhet tar jag en dag i taget. Dagen idag har du, dagen igår kan du inte ändra på och dagen i morgon har du inte fått löfte om.