220228-220305 tänker nu ta de sista dagarna på lasarettet fredag 5 mars blir jag utskriven efter 10 dagar.

Veckan börjar med fortsatta röntgen. Både CT och MRT. Jag har nu även fått en tid hos tandhygienisten på lasarettet i morgon. Måndagen går mest ut på att rodda ihop tider så det inte krockar med de olika röntgen som ska göras. Men på morgonen tar jag mig en dusch och där står jag och allt bara kommer över mig. Tårarna bara rinner och rinner jag gråter så intensivt så jag kippar efter andan emellan. Tankarna bara far runt. Jag känner mig jätte liten och ensam. Tänk om Tomas och barnen lämnar mig ensam nu för att de tycker att jag blir för jobbig pga cancern och dess följd effekter. Jag vill inte dö jag har inte tid att dö, jag har ju så mycket positivt i mitt liv att leva för. Jag ringer Tomas och vi talar om detta och så säger jag att jag är rädd att han ska lämna mig nu pga detta. Svaret jag fick var så klockrent och kom så fort – varför i hela helvetet skulle jag lämna dig nu bara för detta. Glöm det! Efter jag talat färdigt med gubben så ringer jag pappa, jag får vara liten och känner hur jag sitter liten och trygg i hans knä i känslan. Sen börjar modet vända igen och stridslystnaden mot cancern vacklar till liv starkare. Jag myser på ganska bra resten av dagen, stickar tar mig en promenad på avdelningen. Kollar på tv och har en lugn dag. Känns välbehövligt efter en hel dag med familjen i går. Var så länge sedan jag kunde hänga med dom så mycket och så länge som jag gjorde i går. T.o.m. Niklas äldsta grabben tittar på mig och frågar är du verkligen sjuk mamma. Så här pigg har du inte varit på jättelänge. Men jag njuter av måndagen och talar i telefon med några. Nils lillgrabben skulle få besök av en vän från annan ort denna vecka, men vi bestämde att vi kör på. Ingen idé att ställa in vi lever på som vi redan bestämt och planerat. Tisdagen i dag var det mycket. Röntgen tillbaka på avdelningen ner till tandläkaren, upp på rummet igen, på ännu en röntgen och ner till min samtalsterapeut, upp på rummet och iväg på nästa röntgen. Tanden provisoriskt fixat, samtalsterapeuten lite smått chockad då jag kommer med gåbord och sjukhuskläder. Har träffat henne till och från i ca 1 år pga olika omständigheter och sista halvåret även mycket pga värken jag hade. Vi talar om vad som hänt sista veckan och hon ska ta kontakt med min läkare på VC för doshöjning av setralinet. Efter detta är jag trött i både huvud och kropp. Messar med en vän och vi bestämmer att hon kommer och hälsar på mig i morgon. Kan säga att det är det bästa som kunde hända just nu. En väl erfaren sjuksköterska med många kontakter på olika sjukhus. Vi talar om livet och politik. Om framtiden och hopp. Det blev några timmar de där. Onsdag kommer en Öläkare och säger att det måste göra en sista MRT röntgen med kontrast på torsdagen. Nu blev jag nervös på riktigt då jag är överkänslig mot kontrasten där. Han lugnar mig med att jag ska premedicineras = medicinerad i förebyggande att inte få en reaktion på kontrasten iaf minimera eventuell allergisk reaktion. Sist jag fick kontrast kunde jag nästan inte andas och fick röda kliande utslag där de att EKG elektroderna. Klämde på larmet i panik där jag ligger med huvudet fast då det var en skallröntgen. Panik av att jag sitter fast och innan sköterskan motvilligt släpper lös mig och jag får sätta mig upp. Erbjuder hon mig ett glas vatten 😣 väl tillbaka på akuten den gången så hjälper sköterskan där mig och läkaren. Tillbaka till nuet. Överläkaren talar om att jag får åka hem och sova hemma i natt om jag orkar och vill. Jag ska ta betapred 10st på kvällen. Sover hemma och gubben får inte plats i sängen då alla djuren ska sova runt mig 🐾❤️😂❤️🐾 tillbaka till lasarettet morgonen där på och nu ska jag ta 10st betapred till. Iväg på röntgen och gissa om jag kände mig lugn efter inte en enda reaktion på kontrasten men blev trött. Då det var mycket att hålla andan sessionener under vad jag uppskattade till 30 min. På eftermiddagen kommer läkaren igen och talar om läget och att de beslutade att jag skulle vara palliativ för det var allvarligt och att jag ska träffa Onokologen läkaren i morgon. Men han ville träffa mig innan jag åkte hem. Men jag fick gärna sova hemma om jag ville. Men denna gång tackade jag nej då jag kände att jag orkade inte åka fram och tillbaka. Ringer min vän som var hos mig i går och frågar om hon har möjlighet att följa och träffa Onokologen i morgon. Yes hon kommer 🙌🏻🤘🏻🙌🏻 fredag jag börjar packa ihop mina saker får besök av stomisköterskan som förser mig med det jag behöver en vecka framåt så jag hinner få leverans från apoteket. Väninnan kommer och strax efter kommer Tomas. I samlad trupp går vi igenom korridoren till andra sidan av sjukhuset. Väl inne hos läkaren och sköterskan som blir min kontakt så börjar samtalet. Information om hur läget är och hur mycket det är. Jag känner att under denna tid blir min kämpar glöd ännu starkare. En plan läggs upp och jag får läkaren att inte riktigt veta vart han ska vända sig i sin professionella hållning med min galghumor blandat med seriositet. Jag tala om för honom att ”rövtuten” och den del av tarmen som sitter kvar där får de ta bort och även livmoder och äggstockarna när allt är krympt till storlek för kirurgi. Väninnan och jag är ladda för strid för att få en remiss till den världsledande läkaren och sjukhus här i Sverige på denna cancer och metastas kirurgi. Men då blev jag/vi förvånade ist för de var då absolut inga problem. Och ännu säkrare och starkare blev min stridslystnad. Jag går där ifrån rak i ryggen och bestämda steg mot min framtid och mitt liv. Tillbaka till avdelningen och mitt rum för att byta om och göra det sista innan hemgång och vänta in överläkaren som ville träffa mig innan jag gick hem. Han kommer in och sätter sig tittar på mig och det känns nästan som han skulle vilja skaka på huvudet på det viset när man inte kan tro att det är sant det man ser och hör. I dessa tider så är det inga handslag som görs. Men denna gång tittar han på mig sträcker fram handen och i 2 fasta handslag så håller han min hand tittar mig rakt i ögonen. Vet du Naima jag TROR PÅ DIG. Jag och Tomas tar oss ned till entrén på lasarettet. Han har inte riktigt velat tro på att detta kommer att gå bra. Medans jag sagt åt honom att du måste ha tron på mig. Men han har tvivlat. Innan lämnar mig för att hämta bilen vänder jag honom mot mig. Tomas tror du på mig nu, tror du på mig att jag kommer strida allt jag kan för att överleva detta i 40 år till. Ja Naima jag tror på dig! Bra hämta bilen nu så åker vi hem ❤️

Dagen i dag 220403. Lugn och skön förmiddag vaknade tidigt och trött. Upp fixa frukost och krypa ned framför tvn. Får ett samtal för bestämma en tid för en träff tillsammans med Tomas och inför sommaren komma överens om ansvar och lön. Alltid lika trevligt att samtala med denna herre och hans fru. Men innan jag gick in fick jag lov att tala med deras hönor 🥰 men även efter så samtalade jag med hönorna 😁 var på Tomas kommenterar men du ska då tala med alla djur du ser 😂 japp! Iväg å handla för Niklas, emma och pappa kommer på mat till oss ❤️ medans Tomas kockar i köket så byter Niklas takfläkten i vardagsrummet äntligen kom den ”nya” på plats efter nästan ett år. Vi äter myser och mår gott. Jag är rik, rik på kärlek och fin familj. Jag blir varm i hjärtat av det jag har runt mig. Känner att vi har positiva vindar under vingarna. Är det nu det ska vända i våra liv, är så många saker som börjar falla på plats. Många bra saker som händer. När vi kom från Mora så hade grannarna varit hit med en blomma och innan Nils kläckte ur sig vilka grannar höll jag på och få fnatt på pojken 🤣 men nu är jag faktiskt väldigt trött så behöver snart bädda sängen och krypa ned. I morgon bär det av till Falun. Lägger in några bilder som skulle varit med i går 🥰❤️🥰